Göteborgsposten – 19 februari 1862, sida 2

— ——————.— cÖf-—————— —— litet bjefs. Det är ocksä rätt, ty det skall lära henne att icke vara så slösaktig. Det lilla våpet har bedt mig att få tillbringa dagen härstädes och jag bar samtyckt dertill. Men, tillade Cornelia lifligt, hvad betyder denna klockringning. Carlyle höjde hufvudet och lyssnade. Klockorna i S:tJudekyrkan ljödo muntert. Man skulle kunnat tro att deras glädtiga dån tillkännagaf ett bröllop eller någon stor fest. — Jag vet ej, svarade Carlyle och steg upp från bordet. — Huru! fortfor Cornelia lugnt; huru, ni har då icke hört, att det är till Moun Severns ära som dessa klockor satts i gång, och att hvart och ett af deras ljud tillkännagifver grefvens ankomst till West Lynne? — Det är sannt, bifogade Carlyle; lord Mount Severa har verkligen för sig och sin familj en egen bänk i kyrkan S:t-Jude. East Lynne tillhörde nu Carlyle, det är på tiden att vi underrätta läsaren härom. Han hade köpt det såsom det stod med inventarier och allt. Ingen visste dock ännu att detta slott bytt om egare, ty handeln hade afslutats genom en hemlig öfverenskommelse mellan Carlyle och Mount Severn. Vare sig att grefven ville taga det sista farväl af denna egendom, som han förr tyckt så mycket om, eller att han ville afvända alla misstankar, nog af, han hade bedt Carlyle tillåta honom att der tillbringa 8 å 14 dagar. Carlyle hade lemnat dertill sitt bifall och lord Mount Severn hade dagen förut kommit till sina förfäders slott, i sällskap med sin dotter, och företrädd af ena talrik tjenarepersonal.