Göteborgsposten – 19 februari 1862, sida 1

långt samtal med dem. Båda berättade att de dagen törut vidlystigt samtalat med kejsaren angående Italiens angelagenheter och torklarat honom, det Österrikes uppförande försatt Sardinien i så svår ställning att det blifvit nodvändigt hjelpa det senare landet derur. Lord Clareadon sade oppet, att Sardinien maähända skulle tvingas till ett krig med Österrike, då det vore nödvändigt att taga parti för det förra. Kejsaren tycktes bli mycket öfverraskad al deras anmärkningar, satt en stund tankfull och uttalade derefter sin önskan att rådgöra med mig. Jag hoppas kunna ofvertyga honom om omöjligheten för oss att forblitva 1 den stallning hvari Österrikes envishet och oforsvarliga beteende försatt oss. Jag vet att han har sympatier för Italien och tör oss, och jag vet äfven att han skall tvingas handla, hvarföre han nog kommer att gisfva prof på den beslutsamhet och fasthet, hvilka så högeligen karakterisera honom. Om engelska regeringen delar lord Clarendons asigter skall Englands hjelp icke fattas. Ministern mötte österrikiske ambassadören Buol på middagen hos kejsaren och sade honom: Ni har kastat er handske med en utmaning mot hela det frisinnade Europa, men kom ihåg att den kan bli upptagen och att det finnes makter, som äro villiga och färdiga att åter börja ett krig, ehuru de nu undertecknat freden. Prins Napoleon uppbjuder allt för oss. Han visar öppet sin antipati mot Österrike. Han hade t. ex. till gårdagens middag ej bjudit österrikiske fullmäktigen, och tillträgad om orsaken härtill svarade han: ÅJag tycker ej om dem och har intet skäl att dölja min motvilja. Om kort tid reser jag till London, för art inhemta lord Palmerstons åsigter om våra förhållanden. Två dagar senare skrifver grefve Cavour följande: Jag har traffat kejsaren; jag yttrade mig till honom på samma sätt som jag gjort till lord Clarendon, ehurn i mindre håttig ton. Han lyssnade vänligt till mig, men sade att han boppades kunna bringa Österrike till mildare beslut. Han berättade derpå huruledes han sagt till grefve Buol att han var ledsen ofver att ban i italienska frågan vore at rakt motsatta åsigter med kejsar Frans Josef. Tillfölje af detta yttrande hade Buol infunnit sig hos Walewski och uttryckt Österrikes önskan att rätta sin politik etter Frankrikes ende vän. Jag yttrade ett tvifvel i detta afseende, talade om nödvändigheten af att intaga en bestämd ställning och om en protest som jag till en början ville lemna Walewski nästa dag. Kejsaren visade sig mycket tveksam och slutade med att bedja mig först rådgora med Palmerston, så att man forut visste hvar man hade honom. I samma bref tillägges: Då Clarendon beklagade sig öfver att de ansträngningar man gjort för Italien voro förgäfves, svarade kejsaren: ÅJag bemyndigar er att i engelska parlamentet tillkännagifva mitt beslut att draga mina trupper tillbaka från Rom. ÄÅlven skall jag förmå Österrike att draga sina från legationerna. Liksom de nu anforda utdragen hänsyfta de flesta af brefven, åtminstone de af senare dato, på den angelägenhet som var den store statsmannens lefnadsmål: Italiens pånyttfödelse. De skola, trots deras stympade skick af hela Europa läsas med intresse, äfven om man af många skäl ej på grund at dem vågar fälla ett omdöme. Utgifvaren har nemligen för ett politiskt ändamål offentliggjort de dyrbara dokumenterna och arrangerat samt förklarat dem enligt vissa förutfattade begrepp angående författarens karakter och politiska bana. Grefve Cavour var dessutom en alltför märklig person och hans försvin