Göteborgsposten – 19 februari 1862, sida 1

för kapten; men hon tillstod för mig en dag, att han då ej var det ännu, utan endast i närmaste grad derinunder ... — Löjtnant? bifogade mr Carlyle. — Ja, så var det, herre; löjtnant Thorn. Då han aflägsnade sig nämnde afton, passerade han genom köket och tappade sin fina, vackra näsduk. Jag tog upp den, men. Afy slet den ifrån mig, sprang till dörren och ropade efter honom: kapten Thorn, ni har tappat er näsduk, då han vände om och emottog den af henne. Och när han väl var! borta, började hon fara ut emot mig, för det jag kommit j och stört deras tete-a-tete. En häftig ordvexling uppstod då! emellan oss. Jag hade samma afton äfven sett unge Hare i skogen, der han gick och vankade omkring, liksom om han väntade att den andre skulle gå. Jag tänkte just då, att allt detta skulle bli min systers olycka, och jag sade det äfvenledes till henne, men ni kan tro att hon då väsnades. En vecka derefter var mordet på hennes stackars far föröfvadt. — Joyce, sade mr Carlyle, har det aldrig fallit dig in, att Afy snarare följt med denne löjtnant Thorn än med Richard Hare? — Nej, herre, svarade Joyce. Jag har alltid ansett mig öfvertygad om, att hon befinner sig tillsammans med Richard Hare, och ingenting kan skilja mig från den tron. Hela West Lynne är derom öfvertygadt. Mr Carlyle sökte ej skilja henne från den tron-. Han tillät henne gå och började åter grubbla öfver allt det han nu hört. Richard Hares korta möte med sin mor var snart till