Göteborgsposten – 18 februari 1862, sida 1

— ——p27—— —Ak— — — ningarne i Iffetzheim och parforcejagterna på Khenslätten. Härom innehälles ingenting i de afslutade kontrakterna, och hvarken staden eller staten blir i stånd att fortsätta med dessa förlustelser; detsamma gäller om de betydliga gäfvor, som Benazet årligen skänkte till hospitaler, fattiganstalter, nödlidande o. 8. v. Alla dessa omkostnader bestredos al spelbanken, d. v. s. at de spelande sjelfva. Att det goda som dermed uträttades ingalunda stod i torhanende till det sedliga förderf som spelbanken spred, är oemotsägligt, ehuru de skadliga verkningarne mera voro af indirekt än direkt natur. Det gifves tre klasser af spelare: spelare till professionen, lyxoch modespelare samt slutligen speldilettanterna eller spelarproletariatet. Med den första af dessa klasser har Baden-Baden icke mycket att gora. Professionisterna byta antingen om platser och tara hela sommaren igenom från det ena stället till det andra, eller stanna de vid ett spelbord som erbjuder dem största utsigten till framgång, och i detta afseende intager Homburg första rummet. Af prosessionisterna kan en badort dessutom icke mycket förtjena, ty de förtära intet utan endast spela. Banken vinner icke heller af dem, ty de riskera ingenung utan att ha utsigt att komma någorlunda helskinnade undan. Annorlunda förhåller det sig med lyxoch modespelarne. Dessa spela för att på anstandigt sätt blifva sina pengar qvitt. De spela dessutom derfore, att de äro blaserade, men ha nästan aldrig tur. De spela derföre att det väcker uppseende, och visa hvarken försigtighet eller besinning, för att ej få sken af att frukta för förlusten. Deras insatser äro enorma och på detta sätt kan det väl ibland hända att banken blir sprängd, och en sådan ulldragelse händer ock minst en gång hvar sommar. Men detta är dock snarare fördelaktigt för banken. Ryktet derom sprider sig som en löpeld, och trån när och sjerran st:ömmar folk till för att göra konststycket efter; större summor riskeras än någonsin förut, hvaraf följer att äfven större summor förloras. Det är isynnerhet modespelarne som vid baden verka forderfligt i moraliskt afseende. lEj nog med aw de förlora sina penningar, de kasta äfven ut dem åt alla möjliga andra håll, Men med penningar som på detta sätt användas verkar man intet godt för allmänna moralen. Sedan jockeyklubben i Paris förlagt ditt sommarresidens ull Stephaniebadet i Lichtenthaler allen, bruka också de s.k. pariserdamerna gora sina sommarbesok i BadenBaden, och detta högst ogeneradt. BadenBaden har öfverhufvudtaget alltmer förvandlat sig till ett franskt bad. En mångårig vana uppgitves emellertid icke så lätt, och det är nog troligt att mänga fransmän ätven efter 1863 skola infinna sig för att dyrka spelets guddom i hemliga spelhus, hvilket icke just heller befordrar sedligheten. Iunevänarne i staden skola säkert understödja ett kringgående al lagen, ty det är på spelet och hvad dermed sammanhänger, som de lefva. Spelbankens upphäfvande kommer deremot dem, hvilka vi här ofvan betecknade som speldilettanter eller spelarproletariatet direkte till godo; denna klass består at ferieeller söndagsspelare, hvilka vanligen på Fortunas altare offra hvad de hopsparat eller lånat och blott undantagsvis hemföra en vinst. Lyckligast komma de ifrån saken, hvilka genast tappa det lilla de ha med sig. Men vanligtvis har dylika spelare till en början en otrolig tur, ehuru de alldeles icke forstå spelet. Hade de sedermera ätven klokhet nog att låta sig nöja med sin vinst, skulle allt vara godt och väl, men vanligen, och man kan hålla hundra emot ett derpå, tortsätta de så länge de ha en skilling qvar. De broscher, ur och roc — — — — va —