Göteborgsposten – 17 februari 1862, sida 2

dlaeles själsnärvaron. Jag vet ej huru det kom sig. men, nog af, jag kastade bössan tillbaka in i köket och aflagenade mig, fastän Locksley ropade på mig, att jag skulle stanna. — Dutta beteende har också talat mest emot er, anmärkte mr Carlyle. Locksley vittnade inför domstolen, att han sett er lenma byddan, med bössan i hand och djupt upprörd. Då ni fick se honom, sade han, tvekade ni liksom af fruktan, kastade bössan tillbaka och tlydde. Richard stampade mid foten i marken. — Det är sannt, och allt tillfölje af min fördömda feghet. Men låt mig fortsätta! Jag kom på min väg fram vill Bethel, som stod inom den halfeirkel af skogen, der träden blifvit fälida. Jag visste, att Bethel, om han begifvit sig direkte år hyddan till, måste ha mött Thorn, då denne Umnade den. IIar ni sett den hunden 2 frågade jag hohom. ÄIlvilken hund? svarade Beth-l. Den fina junkern Thorn, som slår för Afy, svarade jag, ty jag drog i min passion ej i betänkande att säga hennes namn. Jag känner någon Thorn, svarade Bethl, Åoch jag vet ej af någon som gjort Afy sin cour mer än ni sjelf. — Hörde ni ett skott ? fortfor han. — Ja, svarade jag; jag gissar, att det kom från Locksley. ty han atröfvar omkring här i afton. Och jag såg er, fortfor jag, just i detssmma som skottet lossades, vika af åt Ilallijohnis. — Det är sannt, han, men endast för att några steg längre upp gå in i skogen, IIvad är er afsigt med desex frågor? — Nörta Å icke Thorn, då han kom springande från hyddan ? fortjfor jag. — Jag bar ej mött någon, sade han, Åoch jng tror Åj, att bär i närheten finnes någon annan än ni och