Göteborgsposten – 17 februari 1862, sida 2

rium i Göteborg bade svårt fårsyndat sig mot cen mäktige Skolstyrelseledameten, den store pedagogen, tc. etc. och måhända hade icke sjelfva skolstyrelsen visat sig alldeles så medgörlig, som, etter den gode ektornsaflägsnande derur, varit skäl att vänta. Till äga på o yckan innehöll dagens färska nummer at Göteborgs-Posten några rätt törargliga saker om II. I:s omsadlingar, redaktionens sammanblandning af less enskilda atfärer, dess egen okunnighet om gällande forfattningar, med allmå hetens m. m., m. m. Vreden måste s afta sig luft och mot hvem shulle den väl riktas, om icke mot den gode lektoru, den -kända banden i G. P? Men då han sednast har försyndat sig såsom ledamot i Konsistorium, och detta icke har tihborligen stätjat hans vilda framtart, bör det också få sin beskärda del. Olyckan (tor H I.) ar emelertid att dess red. etter vanligheten låter traserna framdansa, den ena etter uen andra, utan att så noga tänka på innehållets ötverensstammelse med kända och lätt bevisl.ga sörhållanden. Så talar II. T. 1. ex. om besynnerliga debatter rörande lektor Ljungbergs -behorighetatt torttarande qvarsitta i Domkapitlet, hvarotver protokollerna skola til Kongl. Maj:t insändas, åttohdaaf en ansökan från DOmprosten om befiielse sian ledamotsoch vice ordtörandeskap i konsistorium?. Rätta förhållandet, hvilket torde blifva tillräckiigt utredt zenom de protosoller i ärendet, som kl. T. lofvat meddela, är i korthet följande: konsistorium bar, på enskilda ledamöters yrkande, länge diskuterat den ganska hinkiga tågan om det, på grund at den hons enligt äldre torsatumngar åli gande skykligheten att bevaka presters och skollärares renlarighet, sorttarande kunde tillkomma detsamma, att med afsecude på lekt. Ljungbergs dogmatiska uppsatser och yttranden, någon åtgärd vidtaga. Resuhtaret bar blitvit att frågan kommer att underställas Kongl. Maj:t. Utgången kan icke med bestämdhet förutses ; men det torde vara mest sannolikt att kons. i nåder sorständigas att ställa sig nu gällande författningar till ef.errättelse. Samtidigt härmed uppgår till Kongl Maj:t Konsistorii afstyrkande ullatande öfver en al domprosten d:r Wieselgren den 20 sistl. Dec. affattad ansökan om befrielse för år 1862 fån deltagande i de konsistoriella göromålen; och det är icke konsistorium som påkallat eller föranledt ingifvande af denna ansökan, för hvilken det icke tunnit tillräckliga skäl vara anförda. Vidare skall konsistorium, enligt H. T.s förmenande, hafva obehorigt besvarat Kongl. Maj:t med en spaiv hemställan, innehållande ätskilliga dummafortraguingar rörande hårv. nya stora? gymnastiklokal. Förhållandet är nemligen att konsistorium, såsom förvaltare af Stiftets byggnadskassa, uppfört ifrågavarande gymnastikbyggnad och följaktligen varit nödsakadt att om densamma törfoga intill dess annan anordning kunnat i bebörig ordning träffas. Att detta icke kan ske af någon annan än Kong! Maj:t följer helt enkelt deraf att ingen vigtigare åtgärd kan, der bestämd föreskrift saknas, rörande sådana allmänna kassors förvaltning vidtagas utan att nådigt tillstånd dertill blifvit sökt och vunnet. Besogenheren af kons:ii ifrågavarande hemställan torde således vara obestridlig, Ifragasättas kan deremot med skål, om det skall kunna finnas lämpligt och af Kongl. Maj:t fastställas, att begagnandet af härvarande gymnastiska anstalter skall för enskilda samhallsmediemmar, äldre och yngre, fördyras och försvåras genom någon särskild byresersättning för lokalens begagnande. Men obilligt är, att med H. T. fatta saken så, som det skulle vara konsistorii mening att genom sådana bestämningar vilja Åbindra lokalens begagnande af någon annan än elementar-läroverkets ungdom. Den som -hemställer huruvida något (verkligen) skall ske, kan väl icke med skäl anses tillstyrka, om ock ett erkännande dermed uttalas af egen obefogenhet, att definitivt afgöra saken. Och då gymnastikläraren, under förutsättning af möjligheten att Kongl. Maj:t, som i ärendet kan fritt förfoga, skulle anse slik hyresersättning böra utgöras af konsistorium fått sig ålagdt att, då ban uppburit betalning för lokalens begagnande, också ansvara för denna byresersättning, måste detta väl synas ganska naturligt, och under forhandenvarande förhållande snart sagdt nödvändigt. Det bör nemligen observeras att det ännu är alldeles oafgjordt, hvem lokalens framtida underbåll kan komma att åligga. Då det emellertid är alldeles otänkbart att en i och för sig osannolik nådig föreskrift om hyras utgörande skulle erhålla en retroaktiv verkan, blir den praktiska verkan af denna tillsvidarebestämning liten eller ingen. Huruvida stadens auktoriteter haudlat klokt eller soklokt i att icke åtaga sig en obestämd underhållsskyldighet, vill jag icke göra till föremåt för tvist. Men jag förutsätter att kons. bör vara lika fritt för klander då det å läroverkets vägnar sasthällit stadens på privilegier och gammal hätd grundade underhällsskyldighet af läroverksbyggnaderna, som stadens aukltoriteter kunna vara då de sin pligt likmätigt sökt — — — Am 1Ö