Göteborgsposten – 17 februari 1862, sida 1

laddad. IIon tog den och begef sig iv dermed, efter att ba tryckt min band. Jag kunde ej aflägsna mig derifrän, ty jag misstänkte, att Thorn var derinne hos henoe, fastän hon för mig nekat dertill; och jag gömde mig bland några träd, som stodo nära derintill. Lockslvy kom nu åter förbi och fick se mig, hvarvid han frågade, hvarför jag gömde mig. Jag steg upp och aflägsnade mig, utan att svara honom, och äfven detta räknades mig till last vid ransakningen. Icke långt derefter, kanske blott tjugo minuter, hörde jag ett skott, som tycktes komma från hyddan till. Det är säkert någon, som skjuter på en rapphöna, mumlade jag, ty solen var då i nedgående, och i samma ögonblick fick jag se Bethel komma fram mellan träden och springa åt hyddan till. Det var detta skott, som dödade IIallijohn. En stunds tystnad inträdde. Mr Carlyle såg Richard Hare forskande i ansigtet. som au fullt upplystes af en månstråle. — Straxt derefter, återtog Richard, det vill säga, nästan i samma ögonblick såg jag en person komma springande af alla krafter på den stig, som leder från byddan. Det var Thorn. Jag stod alldeles häpen vid hans äsyn; jag hade aldrig sett någon person så ytterligt förskräckt. Hans anvigte var dödsblekt, ögonen voro nära att falla ur sina gropar och mellan de öppnade läpparne syntes tvenne mot hvarandra skallrande tandrader. Hide jag varit stark, skulle jag säkert ha tagit fast honom; jag var rasande af svartsjuka, ty jag insåg nu, att Afy endast skickat bort mig, for att få vara enusam med bonom.