Göteborgsposten – 17 februari 1862, sida 1

VV —2Qf2kt——— ——————— med sonen till Lucien Bonaparte, jag har äran tala? Hvad är er äsigt om Amerika? Tycker ui ej att här är varmt? Syubarligen var den värdige mannen myeket vänligt stämd, men hans sätt att föra och uttrycka sig saknade all slags utmärkthet. Och dock har han nått sin nuvarande ställning genom sina tal. Jag skulle ha föredragit att som president se en gladlynt, högljudd och frodig landtbrukare, stolt öfver sin ställning som parveng. Vi skildes åt med ett ytterligare handslag hvarefter vi följde prinsen till Capitolium. Mr Seward, som äfven åtföljde prinsen, presenterade för honom de högre funktionärerna 1 det politiska maskineriet, hvilkas hjul höllo på att bullra, representerade af en mycket högljudd talare. Denne individ, klädd i en gul bomullspaletå och med hatten på hufvudet, dundrade fram ett tal, till hvilket man med största lugn lyssnade, eller till hvilket man snarare icke lyssnade alls. Denne man tycktes vara mycket uppretad, en sak som dock ej det ringaste oroade senatorerna. En läste uppmärksamt sin tidning, en annan skar å en liten träbit, en tredje sof, med benen upp i vädret. Presidenten gäspade. Mun håller alltid tal från sin plats, ty ingen tribun finnes. Pa aftonen voro vi på middag hos presidenten. Midt emot mig satt general MClellan, en man om 35 år med ett energiskt och intelligent utseende och enkelt, blygsamt sätt. Under Krimkriget besökte han skådeplatsen för letsamma för att vidare utbilda sig som miliär. En person hviskade i mitt öra: Det ir vår blifvande förste konsul. Jag uttryckte sågra tvifvel i detta afseende. Han har ett szodt spel, om han blott vet att sköta det, olet svaret. Säkert är, att om Amerika måste återerröfa sydstaterna genom krig, så är det slut med let närvarande systemet för dess frihet. Man edan känner och inser inom de högre kretsare alt en allvarsam modifikation at institutioerna skall bli oundviklig. Men troligen komner nationen att sluta fred jå hvilket vilkor om helst. — al