Göteborgsposten – 15 februari 1862, sida 1

samma och till följe deraf för honom mycket vinstgifvande processer. — Cornelia, återtog mr Carlyle i en lugn och fast ton, om edra gardiner bli fläckiga af tobaksröken, skall jag köpa er andra. Och nu, tillade han, måste jag afskeda er. — Jag går ej förrän jag kommit till botten med frågan om Barbara Hare, gensade miss Corny beslutsamt och lemnade piporna och gardinerna. Ni är nog finslipad, Archibald, men ni kan ej bedraga mig. Jag frågade Barbara, hvarför hon kommit hit; i en penningeanlagenhet för hennes mor var svaret. Ni deremot har berättat mig en historia om magistratspersonerna, hvilken är alldeles i strid med bennes. I hafven båda två bedragit mig, och jag säger er, Archibald, att jag ovilkorligen vill ha reda på saken. Det förefinnes någonting hemligt i förhållandet mellan er och Barbara, och jag måste ha upplysning derom. Medan hon talade sålunda, reste hon sig stolt upp i hela sin längd, lade händerna i kors öfver bröstet och fästade ett par genomträngande blickar på Carlyle. Cornelia var ej lik mr Carlyle, men hennes panna bade samma form som hans, den var bred och utstående vid båda sidorna, hvilka doldes under ett gråsprängdt hår. Detta brukade hon bära i lockar, hvilka sällan voro ordnade och uppfästade med kammar, som lika sällan voro på sin plats. Hennes ansigte var blekt, regelbundet och förrådde stor bestämdhet, hennes ögon, som voro stora och genomträngande, antogo stundom en grön färgton. Men fastän hon ej kunde skryta öfver sin brors goda utscende, fanns det dock många fulare qvinnor i West Lynne än miss Cornelia Carlyle.