Göteborgsposten – 15 februari 1862, sida 1

————— —G———— och oväder forgäfves draga på klocksträngen utantör porten; brefven bli liggande i conciergens bordslåda hela fjorton dagarne; tidningarne sokomma; kort och godt den af en concierge förtoljdes hf blir ett helvete. Paradiset kan man ej köpa dyrt nog, och conciergen håller det salt på nyårsdagen. Man må nu beråkna hvad denna dag kostar en ung man och man skall lätt inse hvilket obehagligt streck dessa ovanliga utgilter gora i en för det mesta obemedlad ungkarls räkning, Så komma dertill handtverkarräkningarne och hyran — hu! Vi glömde att säga det de tjenande andarne naturligtvis med nyårsskänkerna ej afse några allmosor — fy! nej de lyckliggöra först oås med presenter: i kafoet racker kyparen åt en person som röker tobak en kritpipa med röda band, eller en cigarr, ätven med röda band; åt den som icke röker gifver han en påse konfekt, likaledes prydd med röda band och önskar båda, rökare såväl som icke rökare, mycken lycka och vålsignelse under det nya året. Brefbäraren skänker sin klient en kalender; kyparen hos restauratören öfverraskar gästen med en apelsin o. s. v. Detta är nyärsgåfvornas tröjder. Gratulationerna äro mindre kostsamma, men desto tråkigare. Man gratulerar på tre olika sätt — för det första personligt, för det andra per concierge, förmedelst vikna visitkort och sluthgen per lokalpost medelst vikna visitkort i oppna med sousbrefmåarken trankerade kuverter. Alla dessa tre sätt bedrifvas sabriksmassigt. En personug nyårsvisit är man skyldig alla viguga personer, alla sörmän, fami)medlemmar och alla familjer, till hvilkas baler och soircer man ottare blifvit bjuden. Hor man ej ull de intima i ew hus, så är det tillräckligt att aflemna ett viket visitkort; till alla andra familjer, i hvilka man blott sällan infinner sig, kan man skicka visitkort med lokalposten. Med denna egendomhghet är en annan förbunden; man mäste ull en familj skicka lika många kort, som densamma har medlemmar, hvilka emottaga visiler, så att en enda familj ofta från samma herre emottager tre, fyra eller flera visitkort. Visitkortspridningen genom portvakter och post har i Paris nått en otrolig grad. Stadens storlek, innevånares böjelse för etikett, familjernas beredvillighet att i sina salonger upptaga alla möjliga främlingar, höflighetens pligter — hela parisiska sällskapslifvet med ett ord, bidrager till ett storartadt utbredande af ytliga bekantskaper, och alla sådane bekanta böra lemna den sedvanliga nyårsgratulationen, visitkortet. I det vidt spridda sällskapliga umgänget har ock detta gratulationsväsende sin enkla förklaringsgrund. Det faller sig svårt äfven för en ung man att på rätt tid, d. v. B. på nyårsdagen, erinra sig alla de familjer, af hvilkas bjudningar han blifvit hedrad — huru skulle det då vara möjligt för en familj att erinra sig alla densamma besökande ungkarlars namn och adresser på rätt tid, d. v. 8. då den ämnar gifva en stor bal? Den förste januari, med hvilken dag den egentliga soir6e-saisonen vaknar till lif, är förträffligt egnad att komma soirsdegifvarens minne till hjelp, och de millioner små kuverter med visitkort, hvilka på denna dag kringbäras i Paris, hafva i form af nyårslyckönskningar intet annat ändamål. Det personliga visitafläggandet och visitemottagandet på nyårsdagen är liksom duellen ett oundvikligt ondt. Man har ännu ej kunnat göra sig fri derifrån, ehuru hela verlden är medveten af den djupa sanningen, att det blott framkallar ömsesidiga, om än aldrig så väl dolda gäspningar. mm nn