Göteborgsposten – 14 februari 1862, sida 2

anstalterna för de sköna konsterna och musiken. Deras idkare böra ej uppehålla sig genom hjelp af staten utan bero blott på den gunst i hvilken de förmå att sätta sig hos allmänheten. Statens utgifter för elementarundervisningen uppgår, såsom nämndt, i ordinarie utgifter endast till 605,682 fr., men denna summa användes blott till understöd för de fattigaste kommunerna, hvilka anses oförmögna att bära utgifterna af den lokala undervisningen. För öfrigt representerar denna budget af öfver 15 millioner knappast hälften af den summa, som i Italien utgifves för den allmänna undervisningen, ty några af de högre akademiska institutionerna äro antingen oberoende af staten eller ha densamma blott att tacka för en del af sitt underhåll; och å andra sidan är allmänna åsigten den, att lycåer, gymnasier samt alla elemäntara undervisningsverk blott böra upprätthållas af kommunerna eller provinserna. Af de förra finnas i Italien ett antal af 7,000 och hvarochen af dem kan eller skall snart kunna löna en skollärare och en skollärarinna med en tillsammanlagd lön af 1,200 fr. eller 8,400,000 fr. för alla. Ensamt Turin betalar årligen 600,000 fr. för undervisning, samt Milano, Florens och Neapel icke mycket mindre. Italiens provinser äro 59 och i medeltal kan man ej anse att hvardera utgifver mindre än 100,000 fr. för sina skolor. Detta gör tillsammanlagdt 5,900,000 fr. Man kommer dock sanningen närmare, om man antager att den provinciala och kommunala budgeten för undervisningen uppgår till lika stort belopp som statens, eller att hela utgiften utgör 30,000,000 fr. årligen. Sålunda utbetalade de piemontesiska provinserna före annexationen 5,000,000 fr. för undervisningsverket, medan statens budget för detsamma blott uppgick till 2,000,000, d. v. s. att i den fordna sardinska monarkien staten blott bestred två tredjedelar af undervisningskostnaden.