Göteborgsposten – 7 februari 1862, sida 3

leon. Alen under det itahenarne sålunda ådagalägga sin glädje öfver att se Turinerkabinettet förnya sina försök att förskaffa romerska frågan en lösning, som kan tillfredsställa alla intressen, och sålunda gifva Italien nya bevis på sin sympati, gifva deremot senare underrättelser från Paris ytterligare vid handen att vi för några dagar sedan hade rätt då vi antogo, att franska regeringen åter gjort ett, maskeradt eller öppet, anlopp, men ännu en gång måst erkänna vig för svag att stå dusten med den presterliga kohorten. Det visar sig ganska tydligt, att Frankrikes nya diplomatiska steg icke hafva den betydenhet, som man allmänt tilldelat dem. Etter ådet depeschen till Lavalette framkommit, skall nemligen Thouvenel efter ett lifligt ministerråd hafva afsändt till Rom en särskild kurii till påtven med törxäkran om att franska regeringen icke skulle i något fall upphöra att med sina trupper beskydda det verldsliga påfvedomets fall. Försäkringar i samma riktning skulle i Paris hafva utaf Thouvenel gitvits åt påtliga nuntien megr Chigi och at statsministern Waleweki åt senaten, då denna var församlad på sina afdelningar för att utse den komite, som skulle uppsätta förslaget till adress till kejsaren. — Detta vacklande med dess olyckliga följder, alltsör ofta läsliga på rjeltva hunlens blåa grund i återskenet trån de af lejda mordbrännare antända städer, byar och sädesfält, är i sig sjelf så förhatligt, att vi skynda att vända vära blickar derifrån, ihågkommande bibelns ord: förliter eder icke uppå turstar! Ninisteren Ricasoli tyckes fortfarande vilja så länge som möjhgt hålla sig qvar vid statsrodret, i trots af de bevis på minskadt förtroende hos folket, som det erhållit. Sålunda innehåller den ministeriela Opinione en artikel, hvari det heter bl. a.: Vi tro, att ministeren icke skall afsluta den parlamentariska sessionen, förrän budgetten för år 1862 blifvit diskuterad och godkänd. Dessa ord innebära neml., såsom oSA synes, nästan en önskan att ånyo vädja till parlamentet. På Sicilien har häktats en romersk emissarie, hos hvilken man funnit en stor mängd ammunition, samlad for de röfvarbands räkning, som man väntar snart skola landstiga på on. Från Rom skrifves, av, enligt ett af jesuitergeneralen ossentliggjordt meddelande, jesauiterorden i slutet at år 1861 räknado 7,231 medlemmar, deribland 2,203 fransmän. Adelsförsamlingen för guvernementet S:t Petersburg i Ryssland öppnades den 28 Jan. Den räknar omkring 300 medlemmar, emedan enligt nuvarande bestämmelser endast egare af 100 själar och deröfvor tå i församlingen deltaga. Det egentliga föremålet for sammankomsten var upprättandet at en kreditbank för jordegare, men man antager, att vigtigare ämnen skola taga församlingens uppmärksamhet i anspråk. Det är nemligen tal om att medgifva de icke-adliga jordegarne tillträde till provinsial-forsamlingarne. Flere sådana, hvilkas möten redan äro atslutade, hafva uttalat sig för denna princip, och det blet endast oasgjordt, huru de små jordegarne, hvilka dock ej kunna alla personligen deltaga i församlingarne, skulle representeras. I ett preliminärt möte, som hållits i Petersburg, har samma ämne förhandlats, och man har beslutat utt uttala sig för intagandet af husoch jordegaren och derefter gifva sörsamlingen namn af ,adelns och jordegarnes församling. Inom intelligenta kretsar befarar man, att genom ett talrikt deltagande just den större massan icke skall uttala sig för de sundaste och liboralaste förslagen — ekälen för denna tro angifves icke, och kunna kanske ej heller angitvas, eftersom de, i brist på söretagna expermenter i denna väg, endast kunna betraktas som hypoteser. Det är i Ryssland liksom det brukat vara i andra länder, der penningens jemnare fördelning ännu ej inträdt genom utvidgade frioch rättigheter. Ådeln, eller de stora jordegarne, bar till största delen genom ett vekligt lefnadssätt, alstradt af medvetandet om innehafda rikedomar, förvandlats till en särskild kast at drönare hvilka sjelfva lefva i sus och dus, utan att bekymra sig om sma ärsda rjälars och jordsträckors förbättrande. Sjelfva inskränkta i sina verksamhetsyttringar genom en öfver dem stående, allherskande despotisk vilja, har deras bildning fornämligast inskränkt sig till de ;lekande vetenskaperna och spräkkännedom, samt i vissa delar, mestadels bland de mindre ,själ-begåtvade egendomsegarne, till något statsekonomi, denna senare dock mera teoretice och poetice (ty statsekonomien har äfven sin poetiska sida) än practice. Det sannolikaste är derföre, att de större egendomsegarne äro föga mera beredda att inlåta sig på de allmännare värfven, än de mindre, hvilka daramat onlist sakans natur nn masta