hofvet af ett från grunden förändradt beskatt ningssyastem, hvarigenom de bördor, hvilka nu tynga jordegendomen, skulle småningom aflyftas, borde i främsta rummet påkalla ständernas åtanke. En af de vigtigaste ekonomiska frågorna, den om jernvägarne, har åter vaknat till lit och kommer utan tvifvel att hela detta är blitva ett lifligt diskussionsämne. Frågan gäller icke mera om, utan när, hvar och huru. Behotvet af en lättad förbindelse med den öfriga verlden erkännes af alla: Finland önskar knyta sig fast vid Buropa och genomströmmas af dess lifskraft, i stället att, som bärtills, vara dess förfrusna och domnade venstra stortå. Men åsigterna delas om tid och sätt. Hvad blir det första? Somliga svara Petersburg, andra svara Näsijärvi och Päjäne, Dagbladet menar Hangö, Abo Und:r synas böjda för Åbo. Säledes ingen brist på utgreningar uti åsigterna. Torde hända att dessa under året samla sig på en stambana. Sistnämnde blad yrkar dessutom på nödvändigheten af nästa jernvägs byggande med enkla spar och enkelt terassement, en mening, som afven torde blifva den rådande ibland sackmannen. — Björneborgs Tidning börjar sitt år med poetiska nyärsönskningar för stadens bästa, hvaribland påminnelsen om folk, som nodgas bo uti gropar!, samt Två bildningsanstalter fattas än, På hvilka hoppfullt vi vänta: Den ena är för vår köpmanssven, Den andra är för liten jänta. — Nya teatern i Helsingfors har på det nya året haft att kämpa emot flera svåra fiender: julkalaser, kold, sjukdomsfall bland de spelande — icke heller har man alltsedan jul haft att bjuda på någonting nytt — och tomrummen på bänkraderna ha blifvit allt större och större. Nu hjelpte ej annat än att gripa till någon absolut verkande trollelixir för att få publiken eillbaka till teatern, och i söndags annonserade man — Svaga sidan. Behöfver man väl säga, att teatern var nära full? Ack, hvilken glädje! Calitourchon-Gustasscon var väl icke Califourchon-Almlöf, och Mimi-Gustafsson var väl icke heller Mimi-Rosendal — men det var ändå som om den första kärleken hade återvaknat i publikens bröst, och vär man nu åter fick se mill Ryberg spetsa sina fötter och lyfta -till den der dansen, då ville man bålla tillbaka sina känslor, men det var omojligt: applåderna stormade fram — men piporna blefvo lyckligtvis borta!