Göteborgsposten – 7 februari 1862, sida 1

storiarium prosessor Munch i Kristiania skarpt gisslas för det han skulle sökt tillvälla sig en annans på visst sätt litterära egendom. Alldenstund vi äfven sett ,, Fedrelandet uppträda med stränghet mot hr Munch, hafva vi ansett saken tala mot denne senare. Det norska ,, Aftenbladet hänvisar oss nu för rättelses vinnande härå till ,,Ilustreret Nyhedsblad, hvari professor Munch infört ett genmäle mot de honom gjorda tillvitelserna. Sedan vi nu tagit kännedom om en mängd yttranden röravde denna sak i ej allenast danska och norska utan äfven engelska tidningar, vilja vi göra en kort resumå, sådan den synes oss framgå ur de många förklaringarne, af -akförhällandet, såsom bäst tillbakavisande åt-killiga något häftiga beskyllningar mot herr Munch i den uppsats ur ,Skandinavisk GazZzette, som vi länat. Orkney-öarne hafva på senare tider isynnerhet utgjort föremål för arkeologers uppmärksamhet. Bland dessa är äfven en rik engelsman, James Farrer, som på enskild bekostnad låtit verkställa gräfningar å nämnda dar, samt lyckats se sina ansträngningar belönade med ett rikt fynd af runor. På onskan af hr Farrer införde sekreteraren vid skotska anuqvitetssamtundet en berättelse härom i tidskriften ,The Gentlemans Magazine, medan br Farrer å sin sida lät litografiera runorna. Men innan litografierna publicerades, skickade F. korrekturafdrag af litografien till flera berömda runologer, deribland professor Munch i Kristiania och konferensrådet Rafn i Köpenham, hvilka båda någon tid derefter läto offentliggöra i tidningarne sina resp. uttolkningar af runorna innan de ännu delgifvits hr Farrer. Denne beklagade sig öfver brist på grannlagenhet och etter honom åtskilliga tidningar, deribland äfven , Skandinavisk Gazette. Bäde hr Munch och hr Rafn ha besvarat de förebråelser, som gjorts dem för ett ,,otillåtligt och ,ovärdigt wissbruk af hr Farrers förtroende. Hr Munch upplyser att han genom en resa till Stockholm hindrats från att meddela hr Farrer resultatet af sina undersökningar, så fort som han Önskat, hvarföre de icke afsändts till England förrän i medlet af Januari. Hvad angår det förhållande, att hr M. förut lemnat redogörelse för sin tolkning af runorna i, lllustreret Nyhedsblad, erkänner han sig icke ha vetat, att han deri gjort något orätt, emedan hr Farrer i sitt bref till honom hvarken omtalat, att han sändt litograflerna äfven till andra vetenskapsmän, eller antydt någon önskan om sakens hemlighållande; i denna tanke ansåg hr M. sig så mycket mera stärkt, som han trott tyndet vara förut bekantgjordt i England, och hr Rafn dessutom långt törut publicerat Bin uttolkning af runorna och denna utan besvär intagits i en britisk tidning. Hr M. påpekar derjemte, att det så mycket mindre varit hans mening att tillegna sig hr Farrers förtjonst, som han just inledt sin artikel i .Illustreret Nyhedsblad med ett omtalande af hr Farrers varma intresse för arkeologien och hans förtjenster om runornas uppgräfvande m. m. Då vi sjelfva ej yttrat oss för eller emot den ena eller andra parten; antaga vi att ofvanstående referat skall vara tillräckligt för vår anpart i tvistefrågan.