Göteborgsposten – 7 februari 1862, sida 1

c——————— uppmärksamhet och kom honom tillochmed att försumma mrs Vane. — se här, barn, tag ert kors, sade den gamla damen. Det är mycket vackert; och är på er hals vackrare än några diamanter. Ni behöfver ej några försköningsmedel: Emma har ingen mening med hvad hon säger. Francis Lenison tog korset och kedjan ur den gamlas hand, för att lemna dem åt lady Isabel. Antingen att han var för tankfull eller att hennes händer voro för mycket upptagna, ty hon höll i dem sina handkkar, sin näsduk. och hade nyss tagit till sig mantiljen. nog af smycket föll till golfvet; och kaptenen råkade, i sin för starka ifver för att åter taga upp det, att trampa derpå, så att korset gick isönder. — Se der! Hvem var det, som bar sig så åt? ropade mrs Lenison. Isabel svarade icke: hennes hjerta var för fullt. Hon tog upp det söndriga korset, och tårar droppade ur hennes ögon : hon kunde ej hjelpa det. — Nå, ni gråter väl aldrig öfver ett sådant lappri som ett kors heller! sade mrs Vane, i det hon afbröt kapten Lenisons uttryck af ledsnad öfver hans förseelse. — Ni kan få det lagadt, min vän, inföll mr Lenison. Lady Isabel borttorkade sina tårar och riktade en tröstande blick på kapt. Lenison. — Oroa er icke, sade hon vänligt; felet var lika mycket mitt som ert, och jag kan dessutom, såsom mrs Lenison säger, få det lagadt. Hon gjorde den öfra delen af korset loss från ked