Göteborgsposten – 5 februari 1862, sida 1

Det yttersta Thule. (Ur Skandinavisk Garette.) Vi begifva oss för ett ögonblick upp till den skandinaviska nordens gräns mot norr, till den norska Finnmarken. Det är en liten äkta vinterresa, men den har sin behaglighet, då vi göra den i — ett godt eldadt rum, der nattrocken och tofflorna fullt forslå i stället för björnskinnspelsen och de ludna stöflorna. Vi skola dervid ej vinna hr Torells berommelse, det är sannt, men vi skulle knappast vunnit den i alla fall. Vi föredraga då att vara resande på andra hand och vi trösta oss för förlusten af äran att komma i hr Petermanns geografiska annaler med beqvämligheten af att sitta i vårt soflhörn och dock för en stund flytta oss till Nordkap. Till grund tör efterföljande lilla skildring ligga en norsk resandes ameckningar. Vi tvifia ej om att den är fullt trogen; den bär derom omisskännliga vittnesbörd. Vår egen åtgärd har endast varit, att sammandraga och att utdraga hvad som tycktes oss mest ka rakteristiskt. Mellan Taneoch Laxefjorderna, hvilka begge på hvar sin sida om Nordkyn skära in 1 den nordliga Finnmarken, ligger en sma: landsträcka, kallad ILIopeeidet. Vid strandbredden ligger ett litet enstaka hus, boning för en privilegierad handelsman, men framför allt af nordsarare och ryssar bekant som en gä-tvänlig — krog. Hopseidet är understundom scenen för ganska vilda och råa uppträden, men de kriugliggande sjellarna be vittna äfven på vissa tider ett helt annat, nästan romantiskt skådespel, med ämnet lånadt ur fjall-lapparnas nomadhf. Våren inträder i dessa trakter först med Juli månad. Snö och is ligger visserhgen qvar öfverallt i bergen, men på sjellsluttningarne nere omkring eidet börja då björkarne skjuta sitt ljusa löf och sjellflorans blyAALAA OK L—————