Göteborgsposten – 4 februari 1862, sida 2

eldtuagorna nästan berörde mina fötter. Jag måste fly undan, om jag icke ville omkomma Derutanför hördes larmet af sprutorna och pobelns stoj; så hördes vattnets plaskande, medar man ansträngde sig för att släcka elden. Jag skulle just vackla bort, då jag säg er brefväska af ryskt skinn sticka fram under huf. vudgärden, Skurken hade glömt henne i sin blinda fruktan. De flammande gardinerna föllo småbitar ned på mig, och mina händer vorc mycket forbrända, men jag bemäktigade mig de kostbara bytet. Jag tog ur anvisningsboken Jo, anvisning och vexlar, de funnos der alle. sammans! Jag lemnade rummet, i det jag stoppade den i min bröstficka, och vacklade bort ål gången. Det ena ämbaret vatten efter det andra hade till en del dämpat lågorna och aläckningspersonalen var nära att segra. Halft qväfd forbrand, nersotad, men med stolt klappande hjerta banade jag mig väg utför trappan, kon ut i friska luften och assvimmade. Jag har icke stort mera att berätta. Jag ä associ i firman, Emma är min hustru, hennes bro. der kom sig från sin sjukdom och är nu i et annat land en förändrad och ångrande man. Husef Spalding, Hausermann C:o (C:o det är jag) ha tillerkänt den stackars flickan, som skulle ha blifvi den olycklige Shem Grindrods brud, en pension. V hafva icke hört vidare talas om Heckler. Slut.