Göteborgsposten – 4 februari 1862, sida 2

Hecklers rum. Jag kände till numret och visste, hvar jag skulle finna det. Jag visste, att jag äfventyrade mitt lif, men det jag bade att vinna var nog värdt en sådan risk. Jag var nära att qväfvas, då jag, hållande mig till väggen, trängde mig in i den värsta röken. Ea halskladd karl, som ängsten gaf vingar, kom med utsträckta armar störtande förbi och hade nära nog sprungit omkull mig. Han utstötte en förfärlig ed; det röda skenet från elden föll öfver hans ansigto; det var Joram Heckler. Han kände icke igen mig, utan rnsade i väg, endast tänkande på sin fara. Hade han papperen på sig? Jag trodde det icke. Jag hoppades det icke. Det var således hans rum, hvars dörr stod på glänt och i hvilket röken bolmade. Och det var ej rök allenast; jag såg en smal, röd eldtunga krypa utåt golfvet längs med panelningen. Jag störtade in. Mina ögon svedo af röken, och jag kippade efter anden, men nu kunde rök och eld ej förmå mig att vända mig om. IIecklers kläder och nattsack funnos såsom han lagt dem; den senare stod öppen: inga papper! Jag slog mig förtviflad för panna. Han hade dem således på sig! Jag hade gagnlöst vågat mitt lif. Emma var förlorad. Röken var nära att qväfva mig; den outhärdligt heta elden hade nått sängen; draperier och gardiner blossade upp i en hög, gul eldpelare. De fina