Göteborgsposten – 4 februari 1862, sida 1

QQOQOQOALAWAh — — — Dess vigt stod i omvändt förhållande till folkets uppfostran. Tills folket lärt läsa var det mycket angeläget att det genom andras läsning fick inhemta nyttiga lärdomar, och genom offentliga föreställningar upplystes om det skönas och godas begrepp. Många af det gamla Italiens regenter ausågo det som en statspligt att förse sina undersåtare med offentliga nöjen och betraktade scenen som en na:tionalnstitution. Dramat och operan, som egentligen uppfunnits för att roa prinsar, öppnades redan vid en ganska tidig period ätven för allmänheten, och i Parma t. ex. byggdes en Farnesisk teater, stor nog för att rymma 10,000 åskådare — hela besolkningen i jden vid denna aflägsna tidpunkt ännn lilla staden. Ända till sista tiderna fingo teatrarne statsunderstod, sällskaper for deras uppbyggande privilegierades, och mer än hälften at de medel med hvilka kostnaderna för representationerna betäcktes togos från andra källor än inträdesasgiften. Några af statsunderstöden fortfara ännu idag, och ehnru man i det konstitutionela Piemont år 1848, i öfverensstämmelse med hvad man då ansåg tör sunda liberala ideer, beröfvade teatrarne allt understöd, har man likväl funnit det omöjligt att utiöra dessa mått och steg inom de sedan 1859 annexerade staterna, så att några af teatrarne, t. ex. de i Milano, Neapel och på ett par andra ställen, provisionelt erhålla understöd af staten. ÅÄjven inom hvad man kallar de gamla provinserna, i Turin och Genua, hafva de förnämsta operahusen understöd, ehuru ej af staten utan af de resp. städernas municipaliteter. Det är dessutom väl bekant, att grefve Cavour sjelf, dertill formådd at den ultra-liberale Brofferio, år 1858 hade förberedt ett förslag, att alla teatrar skulle ha understöd at staten, och verkligen ämnade att lägga det inför parlamentet. Många itahenares åsigter i detia ämne hafva dock undergått betydliga modifikationer. Det är orvifvelakugt art teatrarne i Italien ha gjort lika mycket ondt som godt. Musiken och baletten ha fördrifvit dramat från de förnämsta skådeplatse:na. Censorskapet har hufvudsakligen blitvit begagnadt för att qväfva den politiska tanken. Allmänna moralen fick taga vara på sig sjelf, och den franska tarceoch vådevillskolans alster, hvilkas sedhga halt är ganska tvifvelaktig, uppfyllde de flesta kringresande italienska skådespelaresällskapers repertoar. Cameliadamerna hade en hitulls osedd framgång på de dramatiska teatrarne, hoga eller låga, och de förkastligaste passager i skådespelen framkallade nästan allud applåder af åskådarne. Man fann dessutom, att alla de penningar man slösade på teatrarne ej kunde rädda dem från ett hastigt sorsall. Tillochmed i operan har Italien för länge sedan förlorat sin öfverlägsenhet. La Scala och San Carlo kunde ej längre tätla med italienarne i Paris och på teatern i Haymarket. Stora sångare läto aldrig höra sig i sitt hemland, utom i början eller slutet af sin bana, och Bellini, Donizetti och Verdi komponuerade sina största operor för scenerna i Parise, London och S:t Petersburg. Men i samma mån som italienarnes förlustelser aftogo i qvalitet tillväxte de i qvanutet. Ju sämre teatrarne blefvo, desto storre blef allmänhetens förkärlek för dem. Detär ej länge sedan som större städer, sådana som Turin och Genua, hvardera hade blott en teater, ömsevis begagnad för operan och dramat. Nu hafva de minst ett haltt dussin hvardera. I Turin har man för närvarande två troupes, två franska lustspelsteatrar, åtskilliga italienska dramatiska sällskap, ett förträffligt piemontesiskt som begagnar provinsdialekten och två marionett-teatrar. I Neapel har man 16 spektakler hvarje afton, och under sommarjag hvilade mig riktigt af bjertans lust och var