Göteborgsposten – 3 februari 1862, sida 3

Å D. D — taga honom, och eedan vi fört honom dit såsom fånge, skola vi, till de sårades glädje, visa honom i barrackorna vid Pratern.Engelska regeringen förbereder sig på en hård dust 1 det snart sammanträdande parlamentet med anledning af sin amerikanska politik. ,LIndep. Belges väl underräuäde londonerkorrespondent skrifver derom under den 25 Jan.: Ju mera vi nalkas öppnandet al sessionen, desto verksammare blir det parti, som fordrar erkännandet af de amerikanska Sydstaterna, och bereder sig på att understödja denna sak på den parlamentariska arenan. Hittills hafva anhängarne at Sydstaternas oberoende tillhört oppositionen och ha tyckts skola gå under befal at sir E. Lytton Bulwer (fl. d. statssekreterare for kolonierna); men nu ökas deras leder med personer som tillhöra det ministeriela lägret, bland hvilka figurerar hr Massey, president tor kammarens komiter. Itrågavarande partis taktik skulle vara att tvinga regeringen inför parlamentet törklara sig sor eller emot blokaden, och man mäste medgitva att denna manöver är mycket fint uttänkt, ty denna skall ställa regeringen i en mycket förvirrande ställning. Tonen i hr Sewards depesch, då han återställde sydemissarierna, har bidragit att stämma våra politici mot Washingtonregeringen; och jag tror ej att det anbud nämnda regering hår gjort om, att låta våra torstärkningar till Canada passera genom Portland, kan i någon väsendtlig grad minska det dåliga intrycket al Sewards depesch till lord Lyons. Vårt amiralitet, slutligen, tyckes ha blifvit officielt underrättadt om, att mer än 700 fartyg skulle under de sista tre månaderna lyckats bryta blokaden. Om detta är sannt — och jag har skäl att tro det — skall regeringen kanske erfara någon förvirring af att uttala sig oinskränkt for bibehållandet af status quo 1 vära nuvarande förbindelser med Washingtoregeringen. ugsartyget La Plata anlände den 29 jan. från Vestindien till Southampton med Mason och Slidell ombord. Talrika understödsbidrag gifvas åt de 219 olyckliga grufarbetarnes familjer i Hartley. Drottmng Victoria har tecknat 200 i spetsen å den subskriptionslista, som är för ändamålet öppnad. Hertigen af Northumberland, grefve Durham, vexelagenterna 1 London halva teckuat resp. 300, 200 och 1,000 Å. Dei återstår nu ej mer än 25 fullvuxna personer qvar i den lilla staden Hartley, som förut var så liflig och blomstrande; det öfriga al befolkningen utgöres af 407 enkor och taderoch moderlösa. Senare Post Den bekante brisseler-korrespondenten till ,Kölnische Zeitung, hvilken brukar vara oftast väl underrättad, skrifver, att österrikiske kejsaren straxt efter sin ankomst från Verona till Wien inkallat ett utomordentligt ministerråd och för detsamma tillkännagifvit, att ett lån om 253 millioner francs måste upptagas, emedan han förutser nodvändigheten af ett nytt fälttåg. Ministarne skola då hafva begärt betänkend och följande dag lemnade de enstämmigt det besked att ett nytt lån biifvit en omöjlighet. De förklarade vidare, att för Österrike stå endast tvenne vägar öppna: antingen måste Lombardiet åter genast eröfras eller genom armeens reduktion och genom Venedigs försäljning en ny sparsamhetseera öppnas. Detta sista forslag skall kejsaren bafva tillbakavisat, i det han förklarat sina ministrar, att han senare skall tillkännagifva dem sina beslut. Ministeren vill söka begagna diplomatiska underhandlingar såsom åskledare för H. M:t, ehuru de dock icke afse ett bestämdt afväpnande. Finansministern Plener skall sjelf hafva torklarat sig icke veta någon utväg, alldenstund kejsaren hårdnackadt vägrar att afstå Venetien. — Om man närmare betraktar förhållandena framgår det verkligen med bestamdhet, att kejsar Frans Josef under sitt vistande i Italien gilvit vika för dervarande wilitärparti, hvars krigiska tendenser äro ovedersägliga. Lika säkert är ätven att ministeren motarbetar detta kejsarens vädjande till hararden; ty de känna nog omöjligheten för Österrike att kunna bestå en kamp mot såväl Italien som mot dess egna oroliga provinser. Det visar sig af allt återigen, att Frans Josef icke är vuxen situationen. Med vanligt Habsburgiskt egensinne fasthåller han vid åtskilliga satser, huru mycket dessa än strida mot sundt förnuft. Europas lugn beror emellertid i närvarande stund på, om den österrikiske potentaten skall följa de råd som gifvas honom af ministeren eller dem af militären: ett nytt och mäkta slående bevis på olyekan af en så pass despotisk författning som den österrikiska är, oaktadt dess skenkonstitution. 8 Vore österrikarne ett fritt folk och dess mo