Göteborgsposten – 3 februari 1862, sida 2

tare, som anländt med mig, efter det de förste helsningarne blifvit vexlade. — Hvem vet det? svarade den tilltalade; jag vet det icke! Scth säger, att han gick in staden, medan jag var ute i stallet hos bästarne Om så är, kan jag icke säga annat, än att har aldrig kommer tillbaka. — När hände detta, Seth? frågade den nykomne ryttaren. — För tvenne dagar sedan, svarade Seth, i det han med sin långa, skarpa Bowieknif skrapade en halft begagnad tobaksbuss; kort före solnedgången. — Han har icke deserterat. Josh var för hederlig karl, att kunna bära sig så åt, sade ryttaren tillitsfullt. — Deserterat! Nej, det har han icke. Man så kommer det att stå i rapporten — eller åtminstone att han saknas, sade Seth. Ryttaren såg Seth stint i ansigtet och förde med en betydelsefull blick pekfingret kring sin strupe. Seth nickade. — Det är ej värdt att tala derom, det är det säkraste, sade Seth, och såg på mig med tviflande blick. — Herrn der är säker. I kunnen säga till honom detsamma som till mig, gossar! utbrast