Göteborgsposten – 1 februari 1862, sida 3

Silsverslanten. af H. C. Andersen. Det var en slant, den kom blank srän Myntet, hoppade och klingade: ,Hurra! nu skall jag ut i den vida verlden!4 och det kom den också. Barnet fasthöll den med varma händer och den girige med kalla, knotiga fingrar; de äldre vredo och vände den många gånger om, medan ungdomen genast lät den löpa vidare. Slanten var af silfver, hade mycket litet koppar i sig och hade nu redan varit närmare ett år ute i verlden, det vill säga, i omlopp i det land hvarest han blifvit myntad. Men så kom den att få resa till utlandet, han var den sista at landets mynt som blef qvar i den resandes börs, den resande visste icke ens sjelf att han hade den, förrån den kom emellan fingrarne på honom. ,Här bar jag ju ännu en slant hemifrån! sade han, ,den kan få resa med mig! och slanten hoppade och klingade af glädje, då han åter stacks ned i börsen. Här låg den i sällskap med främmande kamrater, hvilka kommo och gingo; den ena lemnade plats för den andre, men slanten från hembygden blef alltid qvar; det var en synnerlig utmärkelse, Nu hade redan flera veckor gätt förbi och slanten var långt ute i verlden, utan att direkte veta