Göteborgsposten – 1 februari 1862, sida 3

stranska och italienska; det ena sade att nu voro de den staden, det andra menade att de voro i den, men slanten kunde ej göra sig ett begrepp derom ; nan ser ej verlden när man beständigt ligger i en ung, och det gjorde den. Men rätt som slanten en dag låg der, märkte han att börsen ej var tillstängd, och då smög han sig till öppningen för att titta ut ett ögonblick; det borde han ej ha gjort, men han var nyfiken och sådant blir sällan ostraffadt. Slanten zled ut i byxfickan, och då penningpungen om qvälen lades afsides, låg silfverslanten ännu qvar der han låg, och kom med kläderna ut i tamburen, der oll den straxt på golfvet; ingen hörde det, ingen såg det. På morgonqvisten buros kläderna åter in gen, herrn tog dem på sig och reste bort ifrån slanten. Den hittades, skulle åter träda i verksamhet och gick ut tillsammans med tro andra mynt. Det är ändå skönt att få se sig om i verlden, tänkte slanten, lära känna andra menniskor, andra seder och förhållanden ! Uvad är det der för en slant? yttrades i samma stund; den är icke lik landets mynt! den är falsk, duger ej! Ja, nu börjar slantens historia som han sedan sjelf berättat den: Falsk! duger icke! de orden genljödo i mina öron, sade slanten. Jag visste att jag var af godt silfver, egde god klang och var försedd med äkta pregel. De måste bestämdt miastaga sig, de kunde omöjligt mena mig, men mig menade de ändå ; det var mig de kallade falsk, jag dugde icke! Den der får jag ge ut i skymningen! sade mannen som egde mig, och jag gafs ut i mörkret och blef så ånyo nerskälld vid dagsljus, — falsk, duger ickel! hetes det, den måste vi försöka bli utaf med! Och slanten darrade mellan fingrarne hvar gång han i smyg skulle prånglas ut och gå och gälla för landets mynt. — Jag eländiga slant! hvad hjelper mig väl mitt silfver, mitt värde, min prägel, när de ej bär ha något att betyda? Man är för verlden, hvad verlden tror en varal det måste dock vara förfärligt att ha ett dåligt samvete, att smyga sig fram på det ondas väg, när jag, som likväl är alldeles oskyldig, kan känna mig så till mods, jag som dock endast har skenet emot mig! Hvar gång jag togs fram, fasade jag för de ögon som komme att betrakta mig, jag visste på förhand att jag skulle blifva stött tillbaka, kastad utefter bordet, liksom vore jag en lögnare eller bedragare. En gång kom jag till en stackars fattig qvinna, hon fick mig som dagspenning för det hon släpat och trälat, men hon kunde på intet vis blifva mig qvitt. Ingen ville taga emot mig, jag var en verklig olycka för henne. Jag är tvungen att lura någon med den, sade hon, jag har ej råd att gömma på ett falskt mynt; den rike bagaren skall ha den, han har bred rygg att bära den förlusten på, men det är likväl en dålig handling jag begär! Se så ja, nu skall jag till på köpet belamra qvinnans samvete! suckade slanten i sitt inre. Har jag då verkligen blifvit så skral och förändrad på gamla dagar?Och qvinnan gick till den rike bagaren, men han kände alltförväl till de gångbara mynten, jag fick ej ligga der jag låg, jag blef kasiad midt i synen på qvinnan; hon fick intet bröd för mig och jag kände mig så innerligt bedröfvad öfver att vara myntad så till andras förderf, jag som i unga dagar varit så välfrejdad och tvärsäker, så öfvertygad om mitt värde, min äkthet. Jag blef så melankolisk, som en stackars slant kan blifva det när ingen vill ha honom. Men qvinnan tog mig med sig bem igen, betraktade mig så innerligt vänligt och sade: nej, jag vill ingen narra med dig! jag vill slå ett hål igenom dig så att enhvar genast kan se att du är falsk — och ändå — det faller mig just nu in — du är kanske en lyckopeng, ja det tror jag bestämdt, den tanken kommer öfver mig. Jag slår ett hål i slanten, trär ett band genom hålet och ger den sedan till grannqvinnans lilla barn till lyckopeng att bära om halsen! Och hon slog ett hål igenom kroppen på mig; det är just ej angenämt att bli behandlad på sådant sätt, men när det sker för ett godt ändamåls skull, kan man tåla mycket! Ett band fick jag igenom mig, blef ett slags medalj att bära på; jag som i sjelfva verket blott var slagen till slant. Jag blef hängd om halsen på det lilla barnet, och barnet smålog emot mig, kysste mig och jag hvilade en hel natt på barnets varma oskyldiga bröst. På morgonqvisten tog modren mig mellan fingrarne, såg på mig, och hade dervid sina egna tankar, det märkte jag genast. Hon framtog en sax och afklippte bandet. Lyckopeng! sade hon, ja det blir det vi få se! och hon lade mig i ätticka så att jag blef grön; derefter kittade hon igen hålet, gned mig litet, och gick sedan i skymningen till lotterikollektören för att förskaffa sig en lottsedel A alälla hringa lveka.