Göteborgsposten – 1 februari 1862, sida 1

Veckokrönika. Blef då vår vinter så kort? I dag åtta dagar sedan hade vi ett ungt, oskuldsfullt slädfore, hvilket ingaf de bästa förhoppningar såväl för samsärdseln i allmänheten, som specielt för den alltid efterlängtade slädpartisäsongen, säsongen för partiers uppgörande i slädan, då man för ett ögonblick på tu man hand kommit undan pappas, mammas och alla fastrars ögon och känner sig så fri, fast man är inborrad och insnörd i ytterplagg, fällar, pelsar och skärp. Den förhoppningen gick i vatten — och nu stå vi åter på bar backe. På de enskildas gatudelar har man redan börjat hugga upp och bortföra den lilla listiga och förrädiska isgata, som blifvit qvar af hela herrligheten; på de offentliga, under entreprenörens vård ställda platserna torde man väl efter vanligheten ännu en tid kunna påminnas om, att det en gång i vinter varit ett litet snölager på våra gator. Ånnn ligga isarne på hamnkanalerna, hvaremot kommuni