Göteborgsposten – 31 januari 1862, sida 3

HT Pr RM CJ 44 enskommelsen. Schmerlings afsked måste ovilkorligen blifva en följd af denna systemförändring. Om en sådan försoning med Ungern blefve loyalt satt i verket och åtfoljd af motsvarande medgifvanden åt de andra missnöjda och undertryckta folken, skulle onekligen det första vilkoret för Österrikes pånyttfödelse vara åvägabragdt; men dermed skulle likväl i närvarande stund endast en af svårigheterna vara undanröjd. Sålänge Venetien hotas af Italien, måste Osterrike hafva en oproportionerlig krigsbudget, och denna, som slukar de 110 millioner gulden, hvilka deficit upptager, står i vägen för hvarje tanke på att kunna åter få finanserna på fötter. Kiksrådets utskott önskar nedsätta krigsbudgeten med 40 millioner, men ministrarne hafva satt sig deremot tillfölje at Italiens hotande hållning. Det är förmodligen yttranden, hvilka fällts vid detta tillfälle, som foranledt det rykte , Morning Post meddelat och Daily Newsmotsagt, neml. att Österrike skulle i Paris begärt Italiens afväpnande. Önskan härom ligger nära och har äfven uttryckts i Österreichische Zeitung, som skrifver: ,Det torde vara nödigt, att furst Metternich (Österrikes gesandt i Paris) en gång inför franska kejsaren tydligt framställer förhållandena och trågar honom, om han anser det förenligt med en stats ära och intressen, att en granne, som alldeles icke är att frukta (), beständigt hotar oss, ständigt förorsakar oss utgifter, och detta, derföre att han anser sig skyddad genom ryggstöd af den makt, som aftvang oss freden. Det är Frankrikes pligt, att allvarligt uppmana Piemont till att afstå från detta beteende, som egentligen utgör ett fornärmande mot Frankrike, hvilket afslöt freden, och i händelse af vägran öfverlemna det åt sitt eget öde. Det är den österrikiska regeringens pligt att uttaga steg i denna riktning, och vi hoppas, att finansutsko:tet eller i alla hänseenden deputerade kammaren icke skall underlåta att härom göra framställningar hos regeringen. — Sker detia, skall man troligen tå veta, om den österrikiska regeringen vidtagit någon åtgärd i detta hänseende, men det skulle naturligtvis vara ett alltför sangviniskt hopp, att Frankrike skulle af omsorg för Österrikes finanser förändra hela sin italienska politik, och det enda medlet att lösa denna dubbla svårighet är och förblir då Venetiens godvilliga afträdande. Men kejsar Frans Josef låter lika litet genom det mest förtviflade finanstillstånd som genom engelska förestallningar dertill förmå sig. Ett ej ringa uppseende har väckts af en i den såsom officiel ansedda tidningen Giornale di Veroua förekommande häftig artikel, hvilken andas djup bitterhet mot Italien. Den förklarar nemligen, att diplomaterna dolja sina tankar, då de försäkra, att freden icke skall bli störd, och den helsar med hänförelse äret 1862, som, enligt dess förmenande, bringar visshet om kriget. Å båda sidor, heter det, längtar man efter strid, vi såväl som våra fiender; Garibaldi skrifver, att han skall inträda i Wien 1 augusti månad. Låt oss bekräfta hans förutsägelse. Låt oss gå att taga honom, och sedan vi gjort honom till vår fånge, skola vi låta honom fritt se på de sårade i barackerna vid Pratern. — Om än detta språk icke är officielt, uttrycker det likväl stämningen inom den österrikiska arme, som ligger insluten i fyrkanten, och om man dertill lägger Frans Josefs besök i Wien samt Rechbergs oväntade resa dit, förklarar den de någon tid gängse krigiska ryktena. Till Indep. Belge skrifves från Paris, att mötet mellan kejsar Napoleon och den nye påflige nuntien varit mer än kallt, oaktadt den fullkomliga höfviskheten i de ord som vexlats dem emellan. Man vill nu i kejsarens ord: att han alltid skall bemöda sig om att förena sina pligter som suverän med sin tillgifvenhet för påfven, se afsigten, att väl markera den förveckling, som nästan alltid visar sig emellan dessa pligter och denna tillgifvenhet. De goda parisarne äro, som man finner, nu lifliga anhängare af härklyfverier i orden och riktiga passionerade entusiaster af konjekturalpolitiken — nästan den enda de numera få befatta sig med. — De yttranden, som nu förekomma i de franska tidningarne rörande Foulds finansförslag, tyckas ingalunda vara enstämmiga i afseende på dettas bedömande. Man tyckes hysa någon missbelåtenhet dermed, ehuru någon verklig kritik dock ännu icke varit synlig. Riktigast tyckes Opinion nationale uppfatta saken, då den anmärker, att Fould icke kan hemta ur situationen annat än hvad som finns, och den lyckönskar honom till att åtminstone ha nog klokhet att ej två sina händer. De grunder, på hvilka hun fotar sitt system äro, säger bladet, oantastliga ur synpunkten af de sunda finansiela doktrinerna, men