Göteborgsposten – 31 januari 1862, sida 2

sky. Jag bar fått min beskärda del. En karl, som varit med i gränsstriderna, alltsedan han aflade kolten, honom behöfver ingen doktor säga, då han har fått sitt mått fyldt; nej, det kan han nog säga sjelf! Jag kunde ej dölja för mig sjelf att Shem hade rätt. Hans ansigto hade undergätt en hastig förändring; det var askegrått, iörvridet och infallet, läpparne voro sammanbitna, och ögonen hade fått de egendomliga, stirrande uttryck och den oroliga glans, som aldrig finnas hos andra än dem, öfver hvilka dödens skugga hvilar. Men jag sökte uppmuntra den stackars kamraten; det lyckades wig att stämma blodet, som strömmade ur hans arm, hvilken var genomborrad utaf tvenne af de med jerospetsar försedda pilrören, och jag bad honom bibehålla sitt hopp och sitt mod. — Det är ej värdt att derpå spilla några ord, mister, stammade Shem; jag visste, att det var förbi, såsnart jag kände den kyla och den gnagande smärta, som följde med den fördömda pilen mellan mina refben. Jag förblöder invärtes, och alla Amerikas läkare kunna icke hjelpa mig. Men ni narrade de hundarne bort från min shalp, främling. De ville så gerna ha fatt i detta hår, för att få dansa omkring det i sin fördömda by, dessa Shoshonier. Ha! hvad Squa