Göteborgsposten – 31 januari 1862, sida 1

lita på och Shofhonierna äro det ännu mindre. Och få Rapshoerna fatt i er ensam, så Gud bjelpe er, herre! Det finnes indianer, häromkring, jag kan lukta dem. — Jag skulle önska, att ni hade en god reffelbössa hos er, mister, sade en annan, då jag steg till häst; revolverna äro mycket lätt handterliga vapen, men intet gör indianerna så spaka, som en god fem fots gevärspipa, det är säkert. Jag tog afsked af dessa raska karlar, som på det hjertligaste önskade mig en lycklig resa, fastän de uppenbarligen tviflade på sannolikheten af att en gröngylling kunde föra sin egendom och sin shap i säkerhet genom öknen. Mustangen var frisk och ilade i väg med det outtröttliga, eburu icke mycket hastiga galopp, som djur af denna starka race så länge kunna hålla i med, Vi skredo snabbt framåt; marken blef torrare och gräset kortare, träskens och åarnes antal minskades. Jag mötte ej något äfventyr, utom det att min nya häst kom med foten i en utflyttningshåla, då vi passerade en by af prairiebundar, och kastade omkull oss på gräset båda två; men vi ledo ingen skada, och jag höll lyckligtvis fast i tygeln, annars skulle jag bestämdt mistat min häst. En gång tyckte jag, att jag såg något röra sig vid kanten af horisonten, men jag kunde ej bestämma om det var vildar, buff