Göteborgsposten – 29 januari 1862, sida 2

nu måste utstå endast var en barnalek mot hvad jag bade att vänta. Jag hade varit på prairierna förut — åtminstone dem, som ligga öster om Rocky Mountains. Mr Spalding visste, att jag var en dugtig ryttare, skicklig i begagnandet af skjutvapen och af stark kroppsbyggnad. Detta är ej vanliga egenskaper hos en kontorist, men jag hade ej heller blifvit uppfostrad för skrispulpeten. Min far hade ansetts rik, tills jag, emedan han aflidit i ganska betryckta omständigheter, måst kämpa med fattigdomen så godt jag kunde; jag hade haft hundar i Oxford och hade varit en ganska passionerad älskare af jagt. Jag hade bibehållit vanan att tumla omkring i det fria, och nu skulle jag pröfva dessa fördelar genom väl utvecklade muskler och en stark helsa. Jag dolde icke för mig sjelf, att jag hade ett farligt varf för händer. Jag kunde dö af svält i öknen, der mången utvandrares ben blektes af solen. Jag kunds omkomma i en af de eldar, hvilka som eldormor brusa genom det oändliga gräshafvet. Och om min skalp icke nedsotades i röken från en eller annan indiansk wigwam, kunde feber eller utmattning hastigt göra slut på mitt lif och mina förboppningar. Eller jag kunde komma för sent till Nexv-Xork. (Forts.)