Göteborgsposten – 29 januari 1862, sida 1

om honom säga att han var en af sin tids kunskapsrikaste surstar. Hans älsklingvetenskaper voro historia, politik och de sociala vetenskaperna. I poliuska ekonomien hade han förskaflat sig djupa kunskaper. I sina residenser Necessidades och Mafra hade han upprättat elementarskolor, i hvilka han sjelf nästan helt och hållet ledde undervisningen. Han var närvarande vid skolbarnens examina, hvilka understundom varade hela sex timmar och var road at att utdela premierna samt hålla de öfliga talen. Dermed hade han hufvudsakligen ull ogonmärke att gifva de förnäma ett exempel, hvilket de sedan på sina gods kunde esterlolja. Då han blitvit kung förminskade han ar egen drift sin civillista, och ur densamma anvisade han nödiga fonder tor att vid akademien i Lissabon upprätta lärostolar i historien och och den inoch utländska litteraturen; och för att göra prolessorernas föreläsningar i dessa ämnen mera besökta bevistade han dem ofta sjelf. Han var fast ofvertygad om att utbredandet af kunskaper skulle sprida välsignelse bland hvarje folk. Han älskade bocker, och var tillochmed en ordentlig bokvurm med till denna böjelse hörande egenskaper och små svagheter. Alldenstund han sjelf kunde anställa jagt efter sällsynta böcker, hvilka vid klostrens upphäfvande 1 Portugal otta kommo i händerna på kryddkrämare och dylka, så begagnade han sg al tystlätna vänner, åt hvilka han anförtrodde efterforskningarne, och hans glädje var stor, då det lyckats dem att så reda på och forskafla honom något sällsynt verk eller dyrbart manuskript. Den bekante pariserfoljetonisten Xavier Raymond, hvilken år 1860 besökte Lissabon, yttrar sig på följande sätt om konung Dom Pedro: De som år 1855 sågo Dom Pedro under den resa han företog efter sin myndighetsförklaring, kunna knappast göra sig en föreställning om hvad han var och huru han utvecklat sig, då doden ryckte honom från jorden. Huru olika var han ej i Lissabon sorra året mot då han uppträdde 1 Paris. Det var ej mer ynglingen, som med någon skygghet torsokte vara konung; det var en vacker ung man med elegant växt, öppet och älskvärdt salt och uttrycksfull tystognomi, hvilken sorrådde någon ironi, då han talade om vissa saker, men antog mycket lif, när han behandlade ämnen som behagade honom; oftast läste man dock i hans blick en djup melankoli. I sin sorgsenhet visade han sig dock aldrig bitter; det säg tillochmed ut, som skulle midt under den smärta hvilken förlusten af hans ullbedda gemål förorsakat honom, minnet af den lycka han så kort tid fått njuta vid hennes sida spridt ett ljus i hans resignerade och religiosa hjerta. Han var tacksam för de lyck: liga dagar som blifvit honom beskärda; han visste att lifvet visserligen ej blott är en vält nad af lidanden, men han visste äfven, att hans andel i den gemensamma lotten af menskliga smärtor var större än andras, och har trotsade på et eget sätt sitt öde. Han yt trade en gång vid en sin adjutants hastiga från. tälle: Det ser ut som skulle jag bringse olycka öfver alla som jag älskar: min mor min syster och min tant, hertiginnan af Ne mours, äro alla i sin ungdom bortryckta a döden. Derefter uppräknade han de gran. der, ministrar, statsråd och generaler, son han under sin regering utnämnt, och hvilka: platser dock nu stodo tomma. Dessa sorg liga minnen lemnade honom aldrig; i sing sista stunder, då han ej mera hyste nå gon förhoppning om att åter tillfriskna sökte han trösta de kringstående på det sätt att han uppräknade den långa listan på sin: sägande att hans död skull aflidna vänner,