Göteborgsposten – 29 januari 1862, sida 1

Munch, honom känner hela verlden och Ork ney-fyndet, det är hans. Man kan svårligen förtänka mr Farrer att han funnit sig något förbluffad öfver dett den norska historikerns beteende. Han hai redan i che Gentlemans Magazine hålli prof. Munch fram för det lärda Europa såson uppenbart skyldig till abus de confianco och försnillning af anfortrodt gods, och de är icke sannolikt att, efter hvad som sålundskett, mången utländsk vetenskapsman skal betrakta det som nödvändigt att hädanefte endast med stor försigtighet hafva berö ring med vissa skandinaviska berömdheter Men saken har en annan, fullt ut lika all varsam sida. För det första har prof. Munchs åtgär varit egnad att väsendtligen tillintetgöra de! plan, som nästan synes hafva söresvafvat m Farrer, att med afseende på de ifrågavarand runeinskrifterna komma sanningen närmas derigenom att olika lärde anlitades i ändamå att, oberoende af hvarandra, försök en lösning hvar på sitt håll, såsom det någo! gång sker i den exakta vetenskapen genor samtida, men af hvarandra oathängiga, expe rimenter. For det andra har han här met en temligen kavaljerisk fördomsfrihet satt sij sjelt osver alla sina medbröder och på sät och vis kastat en handske åt dem, då ha helt simpelt gått forbi hvarje annan tolknin af de ifrågavarande inskrifterna och offentlige uppställt sin såsom på en gång både de första och sista ordet i saken, derigenor gripande etter den äran, att härvidlag var både upptäckare, uttydare och mannen fö alltsammmans, han, P. A. Munch, ensam oc allena, cum graua et privilegio, med ute slutande at hvarenda annan runolog i hel den lärda verlden. Nu är det visserligen, om man så vil för den förfördelade ett slags tröst, att pro Munchs tolkning at de orkneyska runiskri terna är — högst telaktig, ofullständig oc sjord på slarf, (ty mannen har halt litet fö vrädtom med atv improvisera åt sig denn nya berömmelse!) men saken är icke dest unndre i vch tör sig sjelf — icke vacker, ocl hela ulltaget af den art, att det väl har för qent ett oppet uttaladt missbilligande. För oroende kan icke ostraffadt svikas i dett slags saker mera än i andra, och den mar som icke drager i betänkande att tillvälla si något på andras bekostnad, utsätter sig ovi korligen för en rättmälig missaktning, lik mycket om det angår en affär, som willhö vetenskapen, eller om en, hvilken ullhör de enskilda lifvet.