Göteborgsposten – 28 januari 1862, sida 3

påflige nuntien Chigi, som sagt, att han ekulle bemöda sig om att på ett glädjande sätt upprätthålla det bestående goda förhållandet, hvartill kejsaren svarat under tacksamhetsyttringar, att han skulle bemöda sig om att förena sin pligt med sin tillgitvenhet. Det må nu vars härmed huru som helst, säkert är dock att nagor är i görningen och att det stundar till utbrott af krig. Det är nemligen ej så mycket den romerska som mera den venetianska frågan, som t. n. träder i förgrunden, och den förras afgörande fördröjes måhända endast för att den franska besättningen i Rom, som betydligt förökats, må kunna utgöra ett slags ryggstöd tör Italien i ett krig med Österrike till våren. Man väntar både i Italien och Österrike krigets utbrott, och båda makterna förbereda sig synbarligen på detsamma såsom nära förestående. Det skall ega rum den stora olikheten med 1859, att Italien denna gång skall föra kriget med egna krafter och att Frankrike ej skall träda fram utan i yttersta nödfall. Men för öfrigt är ställningea ej olik den för tre år sedan. Man har lyckats att ännu sullständigare än då isolera Österrike. Dess törhållande till Ryssland är ständigt spändt, och har blifvit det ännu mera genom Suttorinaaffären. Lord Palmerston är dess bestämde motståndare i den italienska frågan, och hoppet om att vinna England måste hafva minskats i samma grad som förhållandet mellan England och Frankrike blifvit innerligare och stämningen i England gynsammare för Frankrike. Man vill i Paris veta, att engelske gesandten i Wien, lord Loftus, fått betallning om att upprepa försöket att förmå Österrike till ett fredligt afträdande af Venetien. I Tyskland har paradoxen, att Rhengränsen skall försvaras vid Mincio, upphört atv vara en trosartikel. En ansedd tysk tidning säger derom: Så länge Österrike endast angripes af de för sitt oberoende kämpande italienarne, eller om det sjeltt skulle vilja angripa, oakladt alla sörnekanden — så mäste Tyskland inskränka sig till att skydda Österrikes tyska gränser och derigenom medelbarligen af dess 11,800 qvadratmil göra de 11,000 säkra. Vi skola hädanefter icke så lau fås, atv mobilisera för Minciolien. Dessutom framgår det nu såsom klart, att kejsar Napoleon vid sammankomsterna i Baden och Compiegne betryggat sig mot ett upprepande al Preussens hotande uppträdande 1859. Österrike befinner sig ätvenledes liksom år 1859 i den ställning, att det är nödsakadt hålla arms på krigsfot, men icke förmår dermed sortfara; det skall utan tvifvel tvingas att påskynda afgörandet, då Italien deremot bättre är i stånd att dröja, och denna makt skall sålunda kanske åter blifva nog lycklig, att kunna vältra ansvaret för fredsbrottet otver på sin motståndare. En början härtill har gjorts med anledning af kejsar Frans Josefs utmanande mönstringar i Verona och Mantua, och flera hans lika utmanande yttrande vid detta tillfälle. Den italienska regeringen har beklagat sig häröfver i Paris och den franske åter i Wien, der man som vanligt svarat, att utmaningen kom från Italien och icke från Österrike. Liksom Cavour i början af år 1359, har Ricasoli ätven genom sitt förut omnämnda cirkulär till Italiens gesandter vid de främmande hofven sökt vinna och lugna ståmningen i Europa tör Italiens afsigter. Betecknande är äfven Morning Posts påstående, det Österrike skulle ha for afsigt att fordra Piemonts afväpnande liksom år 1859. Till följe af de krigiska utsigterna menar den palmerstonska organen, att Fould skall nödgas inskränka sina besparingar, ty Frankrike får stå redo, om eller då slaget gifves vid Mincio. — Samma tidning uttalar jemväl den önskan, att fransmännen skola utrymma Rom. I alla händelser skola dessa med krigets åskor fyllda rykten snart erhålla sitt rätta värde, ty franska lagstiftande kåren öppnas i dessa dagar af kejsar Napoleon med ett tal, hvari man väntar sig skola få höra ett bestämmande orakelsvar på hela Europas frågor. Inom preussiska landtdagens herrehus ha åtskilliga lagförslag framlagts, deribland ett om ministeransvarigheten. Enligt detsamma skall anklagelsen mot en minister kunna ega rum efter öfverenskommelse mellan båda kamrarne. Konungen skall endast kunna benåda en rättserg 4