Göteborgsposten – 28 januari 1862, sida 2

En ovanlig skollärare. I Gefleborgs läns tidning läses: I en församling af U. stift tjenstgör såsom skollärare en man, hvilken i många afseenden ådragit sig stor uppmärksamhet af dem, som närmarc lärt känna houom. Han är en ovanligt skicklig och nitisk lärare för folkets barn och har med brinnande nit omfattat folkbildningens och framåtskridandets sak, arbetande af alla krafter för att såmycket i hans förmåga står medverka till vår allmoges lyftning ur okunnighet och mörker; men han eger derjemte äfven andra egenskaper, som, isynnerhet å den ort der han vistas, väckt stort uppseende och gjort att han blifvit betraktad såsom en högst ovanlig personlifhet på folkskolans område, — en företeelse af den art, att man ansett sig böra meddela allmänheten några underrättelser derom. Till den ändan införa vi följande utdrag af ett nyligen till redaktionen ankommet bref från en person, som länge med uppmärksamhet följt ifrågavarande skollärares görande och låtande: Skolläraren X är onekligen en på sitt sätt ganska märkvärdig person. Född och uppfödd ibland allmogen, fick han i barndomen och änglingaåre ingenting lära, men är dock nu snart sagdt en lärd. Han läser och svälter — svälter och läser alldeles otroligt. Hans stora familj lefver i det största ekonomiska betryck, men sjelf svälter han för allesammans) och har, så otroligt det än låter, vänjt sig att, då han bland det fattiga folket uppehåller sig på aflägsna skolstationer inom församlingen, vara utan föda två dagar å rad — och uppehåller då lifvet blott med vatten. Vid boken och i skolan glömmer han både hunger och köld. Han läser och öfversätter ganska bra både tyska, engelska, franska, holländska, spanska, portugisiska, italienska, polska och latin, är ganska: hemmastadd i ungerska, grekiska och ryska språken samt håller nu på att lära sig ny-grekiska och hebreiska. Med lust och gamman läser han Kants kritik der reinen Ver: nunft och Leibnitz Harmonia Preestabilita, samt är mycket bevandrad i såväl den äldsta som den nyare tidens filosofiska systemer. Han läser kemi, mineralogi och botanik med de mest kunskapsälskande bland sina äldre disciplar; intresserar sig högeligen för inrättandet af trädplanteringsoch skarpskytteföreningar; verkar med mycken omsorg för åstadkommandet af sockenbiblioteker, for simkonstens och vapenöfningurs införande i tolkskolorna, m. m. m. in., och har haft hugnaden se sina bemödanden kröuta med icke ringa framgång. Af enfaldigt folk anses han hafva en och annan eskruf lös i sitt oupphörligt funderande hufvud, och af de stilla i landet betraktas han såsom en farlig menniska och en stor fritänkare. Af få är han förstådd. Han är republikan i själ och hjerta och skulle gråta af den innerligaste glädje om alla stater blefve rehubliker — och alla prester, med undantag af Ignell och Colani, blefvo förvisade till någon obebodd trakt i verlden, der de, för att tala med X., icke kunde göra ondt och vanhedra förnuftet. Då biskop B. förliden höst höll visitation i den församling hvarest X. är skollärare blef den sednare hos biskopen anklagad af ett par yngre prestmän, hvilka tyckte att en sådan man som X. icke borde få vara lärare för folkets barn, cnär han, ehuru en i öfrigt nitisk och bra skollärare, dock lätteligen kunde med sin filosofi förvilla folket. Den fromme biskop B. höll då, med anledning af klagomålen, ett tal till vår skolmästare och sade bland annat: Det är mig icke obekant att herrn är mycket beläst och har ett ovanligt tänkande hufvud samt känner 8 å 10 språk och från dessa språk lemnar öfversättningar åt flera tidningar i landet. Herrn säges äfven vara filosof och med förkärlek studera stora tänkares filosofiska systemer. Förmodligen har då herrn sig bekant en stor filosofs yttrande att filosofien, om man blott läppjar på densamma, förer bort från Gud, då deremot, om man dricker djupt deraf, den kan föra till Gud. — Ursäkta mig, hr biskop yttrade dervid X. genust, det är ju Baco, som skrifver så. — Jo, ganska riktigt, svarade biskop B., helt förlägen — om derföre att Baco ej är af den gode biskopen omtyckt, eller om han af skolmästarens yttrande kände sig i annat afseende något öfverraskad, vet jag ej. — Efter detta tal vände sig biskopen till prosten i församlingen och frågade: Det är ju sannt att denne besynnerliga skollärare läser — läser allting? — Jaa, svarade prosten — tyvärr lä