Göteborgsposten – 28 januari 1862, sida 2

ker hjelp i min bedröfvelac, fastän, ni ansåg mig för hård och känslolös häromdagen — då — men det vilja vi nu icke tala om! — Jag sade det genast, utbrast mr Hausermann. Lät oss skicka efter Scborge Walford, sade jag. Han har ett godt förständ, han är en pålitlig ung man. Fastän mr Hausermann tillbragt ett fjerdedels ärhundrade bland anglosachsare, hade han likväl aldrig kunnat lära sig deras språk riktigt. Utom kontorstiden tillbragte han hela sitt lif bland tentoner (tyskar), hvilka finnas i massa öfver hela Amertka och med hvilka han kunde konversera på tyska, dricka rbenskt vin samt njuta Vaterlandets svarta kaffe. Jag skulle aldrig komma till slut med samtalet, om jag skulle beskrifva det ordagrannt, uppteckna den yngre associns afbrutna meningar och dimmiga samtal samt Job Wigintons anmärkningar. Den pålitlige kassören sympatiserade med sina principalers 5s liksom en trogen hund, och han var ej mycket bättre än en sådan i stånd att föreslå ett praktiskt medel. Mr Wiginton var värd allt möjligt förtroende; han var så tystlåten som ett försegladt bref och så ärlig som dagen, men han var en blott och bar maskin för att addera summor, afsluta böcker och tilläsa kassakistor. Mr Hausermann hade ej stort bättre hufvud än kassören, han var en förträfflig räknemästare, kunde