Göteborgsposten – 28 januari 1862, sida 1

koatoret. Detta kom sig icke deraf, att jag skulle ha gjort något, som kunnat forändra sirmans goda tankar om mig. Mina priacipaler hyste ännu samma förtroende till mig, samma aktning för mig som förut; men det var förbi, om icke med vänskapen, åtminstone med bjertligheten. Detta kyligare förhållande förskref sig från den dag, då jag med den genom tårar leende och rodnande Emma Spalding vid min sida vågat säga rike köpmannen, att jag älskade hans enda dotter, och att min kärlek var besvarad. Det är en gammal, gammal historia. Vi voro två unga från samma land och af samma tro, likställda i afseende på uppfostran och böjelser, Zoch i andra afseenden, om förmögenhetsvilkoren undantagas, ett icke så oäfvet parti; och vi befunno oss dessutom tillsammans i ett främmande land, bland främmande menniskor. Vi hade fått lof, att förtroligt umgås med hvarandra, att läsa poesi, sjunga duetter tillsammans o. 8. v.; ty Emma hade ingen mor, som kunde vakta henne för fattiga tillbedjares närmanden, och mr Spalding var en stolt man och icke böjd för misstankar. Tillfölje deraf glodo vi — säsom millioner par förut gjort och hädanefter skola göra — nedför den jemna, rosenströdda elf, som förer från vänskap till kärlek. En sak är jag viss om: det var icke min principals rikedom eller tanken på, hvad Euma en gång kunde vänta efter sin far — som