Göteborgsposten – 27 januari 1862, sida 2

porna, såg jag linjer af löpeldar springa fram ofvan och nedom mig på hela den mäktiga kupolen. Klockan slog nu åtta, och då det sista slaget ljöd, strålade hela katedralen till det yttre i eld. Ett starkt sorl, likt det från ett upprördt baf, uppsteg från mängden nedinunder och tycktes skaka sjelfva kupolen, vid hvilken jag klängde mig fast. Jag kunde tillochmed se ljuset på de stirrande ansigtena, på mängden å S:t Angelobron och i båtarne, som hvimlade på Tibern. Då jag nu i säkerhet kommit så långt ned som mitt tåg räckte och tändt det qvantum lampor, som mig tilldelats, satt jag nu i trygg njutning af denna gripande scen. Plötsligt kände jag att tåget skakades. Jag såg upp och blef varse en karl, som med ena handen höll fast i den jernstång, som bar padellerna, och med den andra . .. Barmhertige himmel! Det var Gasparo, som med sin fackla antände tåget ofvanom mig! Jag hade ej tid att betänka mig. Jag handlade efter ingifvelse. Det var. ett förfärligt ögonblick. Jag klättrade som en katt uppför repet, slängde min fackla i ansigtet på skurken och grep tag i tåget en eller två tum ofvanför det ställe, der det brände! Bländad och förvirrad utstötte han ett genomträngande : skri och föll ned som en sten. Bland sorlet från den lefvande oceanen nedinunder kunde jag höra de!