Göteborgsposten – 27 januari 1862, sida 2

Det mörknade hastigt, och silfverilluminationen hade varit tänd sedan kl. 7. Alla kupolens stora ribbor, såvidt jag kunde se, alla cornicher och friser på fagaden nedinunder, aila pelare och parapeter i den stora kolonnad, som fyrahundra fot under oss omgaf piazzan, voro behängda med papperslyktor, hvilkas af papperet dämpade ljus strålade med en silfverglans, som utofvade en förundransvärd, magisk effekt. Mellan dessa lanternoni voro i åtskilliga fördjupningar öfver hela katedralen på den sida, som vette åt piazzan, aabragia jernlampor, kallade Padelle, hvilka voro fyllda med talg och terpentin. Det utgjordes anpietrinernas farliga väf, att tända dessa på stora och lilla kupolen; när de alla voro tända, var guldilluminationen verkställd. Ett par minuter förrunno under spänd förväntan. Med hvarje sekund blef aftonen mörkare, lanternorna brände klarare, sorlet från den böljande strömmen af tusenden nere på piazzan steg allt tydligare upp till våra öron. Jag kände medhjelparens andedrag på mina skuldror — jag kunde nästan höra mitt hjerta klappa. Plötsligt flög som en elektrisk ström den första signalen från mun till mun. Jag krög ut och satte mig fast grensle öfver brädan — vid andra signalen grep jag den tända facklan — vid den tredje märkte jag att jag blef firad ned, och i E jag, medan jag gled förbi, tande alla lam