Göteborgsposten – 27 januari 1862, sida 1

hört det, slog det aldrig selt att de ropade da capo. Un altra oolta! dånade det kring salongen, nästan innan den magiska tonen upphört att ljuda. Den store sångaren hade allaredan utdelat fjorton höga Bn bland sina beundrande åhörare, då, ifriga efter det semtonde och sextonde, milanesarne trängdes på sin storartade teater, för att vara närvarande vid det åttonde uppförandet af Il Talismana. Orkestern uttorde det korta preludiet, hvilket tillkännagaf tenorens inträdande. Rubini steg in, höjde ögonen mot himlen, utsträckte armarne, ställde sig fast på fötterna, drog till sig andedrägten, öppnade munnen och sökte genom de vanliga medlen att frambringa sitt Åhöga B. Men intet sädant lät höra af sig. Rubini var stum; publiken gjorde sitt bästa att trösta den förtviflade sångaren, applåderade honom, ropade bravo, och detta gaf honom mod att för andra gången angripa det olycksaliga Åhöga B. Denna gång blef Rubni segrande. Besluten att sånga den flyktiga tonen, hvilken dock blott for ett ögonblick sluppit undan hans kontroll, använde sångaren hela muskelkraften i sina ofantliga lungor, tog höga B och lät det ljuda bland åhörarne med en styrka som ofverraskade och förtjuste dem. Emellertid var vår tenorsårgare ingalunda sjelf lika belåten med den triumf, han nyss skördat. Han kände, att då han på detta sätt ansträngt sig till det yttersta, hade han skadat sig på ett måhända ganska allvarsamt sätt. Någonting i hans rösts mekanism hade gått sönder. Han hade visserligen vunnit seger öfver det rebellika Åbhöga B, men till hvilket pris! Ena nyckelbenet hade brustit. Han fortsatte dock scenen. Han var sårad, men segrande, och i sin konstnärshänförelse glömde han den kroppsliga skada han lidit. Då han lemnade scenen, sände han efter teaterns läkare, hvilken undersökte sångaren och fann att ett af nyckelbenen verkligen blifvit brutet. Det hade ej förmått motstå utvidgningen af lungorna. Det förefaller mig, sade emellertid den sårade sångaren, att man kan sortsara att sjunga ätven med ett brutet nyckelben! — Ja visst, svarade doktorn, ni har sjelf bevisat det. — Huru lång tid skulle ni behöfva för att laga det?? — Två månader, ifall ni hölle er fullkomligt stilla under tiden. — Två månader! och jag har blott sjungit åtta gånger. Jag skulle då vara tvungen att afstå srån mitt engagement. Kan en person ntan olägenhet lefva med ett brulet nyckelben? — ÅJa, mycket väl. Om ni olott aktar er för att lyfta några tyngder skall ni ej ha något obehag deraf. — Åå godt! utropade Rubini, jag vill då fortfara alt sjunga. — Rubini tortsatte verkligen, och säkeriigen skulle ingen som hörde honom år 1831 kunnat tro, att han hörde en sårad sångare, ärorikt sårad på slagfältet. Om man fick lof att känna på såret, märkte man på venstra sidan af nyckelbenet en öppning af tre eller fyra linier emellan de båda delarne at det brutna benet. Många af Rubinis beundrare kommo för att se den ovanliga händelsen. Två andra sångare omnämnes i musikens historia, hvilka ej allenast skadat sig sjelfva genom att ejnnga, utan verkligen dött af sina skador.