Göteborgsposten – 27 januari 1862, sida 1

derlig känsla. Jag greps af lust att se bortöfver till det andra bordet, och der... ja, vid Gud! der såg jag Gasparo! Han såg forskande på mig, men han slog ned ögonen, då de mötte mina. Jag såg bonom bli alldeles gulblek i ansigtet. Minnet af alla de lidanden ban förorsakat mig, och om det fega slag han tilldelade mig samma dag vi rymde, besegrade för ett ögonblick tillochmed min förvåning öfver att se honom på detta ställe. Ah, om jag kunde lefva och träffa honom ännu en gång under fri himmel, der ingen prest bad och ingen vaktare funnes närvarande. Då bönen var slut, satte vi oss till bords och forsägo oss af rätterna. Ej ens vreden hade då makt att minska min aplit. Jag åt som en hungrig varg, och det gjorde de andra ock. Vi fingo ej något vin och dörrarne voro tillåsta om oss, på det vi icke skulle annorstädes skaffa oss något. Det var en klok anordning, vid betraktandet af det arbete, vi hade att utföra; men vi voro det oaktadt lika uppspelta och stojande. Under vissa omständigheter berusar faran liksom vinet; och på denna påskdag åto, pratade, skämtade och skrattade vi åttatio sanpietrini, af hvilka hvar och en innan qvällsvardsdags kunde få hjernan krossad mot blytaket, med en vild glädtighet, i hvilken låg någonting förfärligt. Mältiden varade länge, och då ingen tycks