Göteborgsposten – 25 januari 1862, sida 2

Det hade äfven utbrutit oroligheter i Neapel och några tusen resande mindre än vanligt befunno sig i Rom. En så tråkig karneval hade man ej sett på många år. Målarne hade icke sålt några taflor och bildhuggarne inga statyer. Kameloskärarne och mosaikarbetarne voro nära att dö af hunger. Handlandena, hotellvardarne och ciceronerna klagade bittert allesamman, Dag för dag försvann mitt hopp mera, och mina utsigter förmörkades. Dag för dag smälte de få scudi bort, som jag på vägen skrapat tillsamman. Jag hade trott mig kunna bli skrifvare, sekreterare eller assistens vid ett offentligt bibliotek. Innan tre veckor gått till ända, skulle jag med glädje städat i en atelier. Slutligen kom en dag, då jag ej såg för mig annat än bungersdöden, då wmin sista bajocco var utgifven, då min padrone (eller värd) slog dörren igen midtför näsan på mig, och då jag ej visste, hvart jag skulle vända mig, för att få en måltid mat eller tak öfver hufvudet. Hela eftermiddagen vandrade jag hopplös omkring på gatorna. Det var Långfredag. Kyrkorna voro sorgklådda; klockorna ringde; gatorna voro fulla af menniskor i sorgdrägt. Jag gick in i den lilla Santa Martina kyrkan. Man sjöng der ett miserere, sannolikt icke med stor konstfärdighet, men med en pathos, som tycktes öppna alla min förtviflans källor. (Forts.)