Göteborgsposten – 24 januari 1862, sida 2

lossa fartyg, transportera ammunition o. s. v Gasparo och jag användes jemte 200 andra för brytare i ett stenbrott på andra sidan hamnen Dag för dag, vecka för vecka, från sju om mor gonen till sju om aftonen, genljödo klipporna a våra slag. Vid hvarje slag rasslade våra kedjo och studsade tillbaka från den steniga marken I detta varma klimat omvexla förfärliga ovädei och tropisk torka med hvarandra hela sommarer och hösten igenom. Mången gång har jag, efter att ha trälat i flera timmar under en brännande bimmel, gått våt inpå bara kroppen till fängelset och min sofplats. Sålunda försvunno långsamt de sista dagarne af den ohyggliga våren, och denna följdes af den ännu ohyggligare sommarer och så kom hösten. Min kamrat var en piemontesare. Han ha de begått inbrottsstöld, förfalskning och mord: brand. Under sin sista flykt hade han föröfvar mord. Gud allena vet, huru mycket mina lidan. den förstorades genom detta afskyvärda kamratskap — burn jag ryste för att vidröra hans hand — huru jag vämjdes, då jag kände öfver mig hans andedrägt, medan vi lågo bredvid hvarandra om natten. Jag sökte lägga band på min afsky; men förgafves. Han kände den lika väl som jag, och han hämnades på mig genom alla de medel en hämndgirig natur kan utfundera, Att han tyranniserade mig var icke så underligt