Göteborgsposten – 24 januari 1862, sida 1

— Jag har konspirerat mot regeringen. Han drog hänfullt på axlarne. — För fan! Då är du väl en liten fin förbrytare? Det är skada, att du ej har ett bås för dig sjelf — vi simpla gattjufvar hata dylikt hederligt sällskap. — Finnas här många politiska fångar? frågade jag efter ett ögonblicks tystnad. — På denna afdelningen finnes ingen. Liksom afslöjande mina outtalade tankar, tillade han derefter med en ed: — Jag bör ej till de oskyldiga. Det är fjerde gången jag befinner mig här. Har du någonsin hört talas om Gasparo? — Fiskaren Gasparo? Han nickade. — Som rymde för tre eller fyra månader sedan och ... — Och kastade skildtvakten utför vallen, just då han skulle till att göra allarm. Ja, det är jag. Jag hade hört honom omtalas som en man, hvilken i sin tidigare ungdom dömts till ett långt, ensamt fängelse i en mörk cell, och som kommit ut ur sin ensamhet, förhärdad till ett fullkomligt vilddjur. Jag ryste, och då jag ryste, märkte jag, att hans onda öga hvilade hämndgirigt på mig. Från denna stund hatade han mig. Från detta ögonblick vämjdes jag vid hans åsyn.