Göteborgsposten – 23 januari 1862, sida 2

Rummet utgjorde en skärande motsats till det vi nyss lemnat, hvilket var någorlunda väl försedt med möbler. Detta rum var nästan alldeles tomt och såg ut, som om alla flyttbara saker blifvit bortskaffade, för att förvandlas till reda penningar. Ea madrass och ett sängtäcke lågo på golfvet i ena ändan af rummet. Bordet och ett par gamla stolar voro de enda möbler, jag kunde se. Kopparstickarens lampa stod på bordet, der man äfven såg tillredelserna till en mycket tarflig måltid, som de båda personerna synbarligen nyss fått kokad åt sig — en liten bit flask och något kokt ris. Fogelburen hängde i fönstret och hade jag behöft något bevis för min öfvertygelse om, att jag slutligen funnit mina skuggor, så hade jag det deri. Naturligtvis anmärkte jag allt detta med en enda blick, emedan jag ovilkorligen borde genast förklara orsaken till min och min väns besök. Jag hade redan i hast börjat göra det med ett par ord, då min uppmärksamhet plötsligen fängslades genom ett utrop af mr Pycroft, som hade följt mig. Den andre af rummets innevånare, hvilken vi i början icke riktigt sett, hade nu stigit upp och stod midt i ljuset med blicken fästad på min ledsagare, som stod bakom mig. Jag vände mig hastigt om och mötte min gamle väns stränga blick. — Om det är ett skämt, ni velat spela mig,