Göteborgsposten – 23 januari 1862, sida 2

skola förhållandena föra det med sig, att grefve Manderström antingen måste verkligen ,gå till sig sjelf och en gång för alla välja mellan Berlin och Köpenhamn, eller om hans ofvannämnda sympatier för den preussiske junkerkonungen icke skulle tillåta honom att i det afgörande ögonblicket bestämma sig, draga sig tillbaka från en plats, hvarest han icke länge skulle passa för förhållandena. Det finnes äfven en annan anmärkning, som stundom framställts mot grefve M:s polltiska handlingssätt och som kanske har ett mera reelt berättigande än misstanken om hans intima förhållande till Berlin, den nemligen, att den ädle grefven ibland tager vissa allvarliga saker med en lätthet, som icke fullt ofverensstämmer med hans funktioners värdighet och vigt. Grefve Manderström, som i många afseenden är rikt begåfvad, eger bland annat i hög grad fransk esprit. Qvick, lysande, liflig, född skådespelare, är han i sällskap underhållande och fängslande som endast få, och om han än med sin naturliga böjelse för satiren icke kan undgå att stöta en eller annan för hufvudet med sina sarkastiska bonmots, förstår han likväl alltid att vinna flertalet, som älskar det fina skämtet och förmågan att på dramatiskt sätt framställa det. Men när grefve M. söker att öfverflytta dessa naturförmåner på förhållanden utanför salongerna, och när han sålunda ibland icke försmår att vara qvick äfven i sina allvarliga embetsförrättningar, kan det hända, att verkan deraf är mindre lycklig, och att en eller annan kritiker finner skämtet mindre godt; (vi minnas t. ex. det diplomatiska aktstycke, hvarmed grefve M. besvarade prinsens af Wasa reservation mot konung Carl XV:s tronbestigning, ett aktstycke, som genom sin hånfullt raljerande ton i många kretsar väckte ett långt större ogillande är prinsens reservation, huru löjlig denna än var i sig sjelf.) Följden häraf är, att man här och der haft svårt för att göra sig fullt förtrogen med grefve M. som un homme srieux, och det torde vara otvifvelaktigt, att grefven under de år, han fungerade såsom svensk och norsk gesandt i Paris, hade många svårigheter att genomgå i Tuillerierna, ja, att han, oaktadt sitt franska sätt och franska causerie, i det hela taget långtifrån egde det inflytande, som man kunde ha väntat, då han deremot t. ex. som maitre de plaisir vid det lilla Nassauerhofvet, då prins Oscar gifte sig derstädes, skall hafva gjort en förvånande lycka och lemnat efter sig traditioner af det älskvärdaste slag. En person kan ibland vara alltför spirituel, och det är fara för, att grefve Manderström i vissa förhållanden måste känna återverkningen af denna sin öfvervägande böjelse för verldsmannens lätta ton. bet är visserligen möjligt, att grefve M. under denna yta döljer ett djupt allvar, och att han tillochmed ibland med välberådt mod antager deuna skenbara kavaljersaktighet just för att maskera sina djupare liggande diplomatiska afsigter, men verlden är nu engång sådan, att den dömer efter ytan, och vi misstänka, att den ädle grefven vid ett eller annat tillfälle till sin egen skada underkänt denna sannings vigt. Grefve Manderström är ännu en man i sin kraftigaste ålder, och af den spänstighet, som i andligt hänseende utmärker honom, kunna vi ej finna annat, än att han äfven måste ha en vacker framtid för sig, något som helt och hållet ligger i hans egen makt, emedan han för detta endast behöfver göra sina rika egenskaper gällande i en riktning, som är den för hela Norden enda rätta och verkligt lyckobringande, och bestämma sig för en mera öppen anslutning till framåtskridandets sak i hans tosterland och till nationalitetsiden i hvad den högre politiken angår.