Göteborgsposten – 23 januari 1862, sida 2

mr Broadhead, sade han med otydlig stämma, så kan jag säga er, att det gör er föga ära. — Hvad menar ni? frågade jag, på det högsta förvånad. — Jag menar, att om allt detta utfunderats för att åvägabringa en försoning mellan mig och min son ... — Er son? stammade jag. — Jag kan blott tillägga, fortfor mr Pycroft, att det då skall vinna den framgång det förtjenar. Medan han talade, vände han sig om och begaf sig bort mot dörren, men jag kom honom i förväg. — Stanna, mr Pycroft! sade jag. Om ni önskar behålla qvar er fientliga känsla, som kläder er så illa, så får ni göra det; men ni skall ej aflägsna er med en falsk uppfattning af denna sak, åtminstone hvad mig angår. Jag svär er, att er misstanke om mig är ogrundad, att då vi inträdde i detta rum, hade jag icke mera id än ni om, hvem som var dess egare, och jag aldrig vetat, att er son skulle lefva i sådan nöd och fattigdom. Men hade jag vetat det, skulle jag helt säkert gjort mitt bästa, för att hos er uppväcka en känsla af hvad ni under sådana omständigheter är skyldig en man, som bär ert namn,