Göteborgsposten – 23 januari 1862, sida 1

otillräckliga och utgången af en revolution har synts mer än tvitvelaktig; men befolkningen har med stor enighet begagnat hvarje tillfälle till att lägga i dagen sin djupa sorg och förtviflan öfver fäderneslandets olycka, och detta nästan mera genom stumma tecken än genom tal och handlingar. I spetsen för denna rörelse går de katolska andlige, erkebiskopar, biskopar, domherrar och landtprester; genom rundskrifvelser söka de att uppehålla modet hos sina landsmän; genom firande af sorgefester och högtidligheter till minne at Polens fallna hjeltar uppelda de fosterlandskärleken; genom processioner och valfärder till helgonbilder och historiskt berömda slagfält hålla de vid makt den nationala tanken och det nationala hoppet att befrielsens dag snart skall gry. Det kan måhända icke nekas att kejsar Alexander genom en något vacklande politik och ett alltfor ofta synbart vacklande emellan motsatta beslut och olika personer att utföra dem, sjelf föranledt en del af den rörelse, som nu herrskar 1 Polen. Sålunda räknar man under år 1861 sju olika generalguvernörer i Warschau och ett annu tätare ombyte af underordnade civila och militära embetsman. Detta häntyder antingen på stor motvilja hos guvernorerna att hälla terrorismen vid makt i dess yttersta utsträckning, af hvilken orsak de då inom så korta tider skulle nedlägga sina befattningar, eller ock på bristande tillit och mindre konseqvent hållning hos regeringen, hvilken än fordrar eftergitvenhet och mildhet än stränghet och belagringstillstånd, men i hvarje hänseende ofta kommer i strid med sig sjelf. Man erinrar sig att de första rörelserna i Polen, liksom i Ungern, väcktes at italienska frihetskriget. På hösten år 1860, då Garibaldi och Viktor Emanuel voro dagens hjeltar och en allmän frihetsentusiasm genomgick Europa, höllo kejsar Alexander, prinsregenten af Preussen och kejsar Frans Josef af Österrike ett möte i Warschau (22—26 Oktober), ,,emedan, såsom det hette i ett af de få officiela meddelanden, som funno väg till offentligheten, ,,de kände behofvet af ett personligt närmande. Om ämnet för deras förhandlingar hörde man mycket litet talas, men det synes som skulle de tre monarkerna, hvilka besjälades af samma fruktan för demokratiska rörelser och radikala omstörtningar, hafva blifvit ense om att i afseende på de polska undersåtarne följa en något liberalare politik än förut, för att derigenom förebygga våldsamma utbrott. På våren 1861 uppstod plötsligen ett rykte om kejsar Alexanders afsigt att gifva Polen en fri författning och en betydlig grad af national sjelfständighet. I Warschau, liksom i alla polska provinser blef denna underrättelse emottagen med oerhördt jubel. Man trodde sig veta att kejsaren var mera frisinnad än de bäda tyska turstarne. Hans sträfvande för bondeemancipationen, den friare tonen i ryska pressen och många af hans egna yttranden syntes tyda derpå. Under det att man i Petersburg ännu underhandlade om de friheter som provisoriskt kunde medgifvas statsrådet i Warschau, under presidium af furst Gortschakoff, och medan det gjordes förberedelser för upprättande af ett eget polskt universitet i samma stad, egde i April en häftig sammanstötning rum emellan den väpnade makten och polska befolkningen, till följe deraf att dennas förhoppningar stigit till sin höjd. Man hade dessförinnan nedrifvit alla ryska emblemer (liksom under stormen i Ungern mot alla skyltar och byggnader, hvilka voro prydda med österrikiska örnen), för att istället uppsätta de polska nationaltecknen. Från denna tid synes kejsaren ha lyssnat till mycket olika rådgifvare, ty sedan —————Les—-—