Göteborgsposten – 22 januari 1862, sida 2

att putsa upp det torftiga rummet. Midt i fönstret och så nära intill den tunna, hvita gardinen, att jag tydligen kunde se den, hängde en bur med sin fogel uti, och denna varelses närvaro hade jag väsentligen att tacka för, att jag kunnat göra mig en föreställning om, huru mina båda vänner midtemot sågo ut. När någon af dem närmade sig fogelburen, såsom det stundom hånde, för att hvissla litet åt dess innevånare, kunde jag se hans eller hennes profil lika tydligt, som man kunde se silhouetterna af de gamla, svarta porträtter, som kringvandrande konstnärer klippte ut på marknaderna. Med undantag af sådana fall, då kopparstickaren eller hans hustru stodo så nära fönstret och långt från ljuset, kunde jag ej urskilja stort annat än en formlös massa, och då någon af dem mycket närmade sig ljuset, blefvo deras skuggor så gigantiska, att hela den ovanligt stora fönsterfördjupningen alldeles förmörkades, tillochmed af en person. Jag måste upprepa, hvad jag förut sagt, att jag endast sällan kunde urskilja, hvad skuggorna gjorde. Punktligt vid utsatt tid infann sig min gamle vän koppartryckaren, och sedan de vanliga helsningarne vexlats, var hans första fråga: — Nå — huru går det med skuggorna? Jag flyttade hans stol på sin gamla plats och vi satte oss båda ned.