Göteborgsposten – 18 januari 1862, sida 3

— Vi högakta endast de i olyckan, hvilka akta sig sjelfva i lyckan. — Mäktigare än hafvets vågor äro kärlekens tårar; — De förra lyda stormen, de senare lugna den. — Lysmaskarna glänsa i aftonskymningen, likasom minnet från barndomen upplyser det förflutnas skugga. Hvem är din vän? Hvem är din vän? Du tusen vänner finner så länge du på lyckans höjder står. Men en och hvar af dessa straxt försvinner så snart din lyckas hjul tillbaka går. Hvem är din vän? Måhända lekkamraten ifrån din barndoms lyckligare dar? Nej, han har fått en högre plats i staten än du och minnes knappast hvem du var. Hvem är din vän? Kanhända den som glaset dig skaffade uti ett muntert lag? Nej, du tar felt! Det var blott vid kalaset han var din vän och bror en enda dag. Hvem är din vän? Månn den som förespeglar dig trogen vänskap intill lifvets slut? Sök honom, sök hans hjelp; han dörren reglar sein han först hjertat reglat långt förut. När lyckans sol gått ner, när qvällen skymmer och bleka nöden på din tröskel stär, hvem söker upp dig, delar ditt bekymmeor: Hvar är nu han som var din vän i går? Hvad gör din vän sen snabba ryktet spred sig att du står fattig om ock hederlig? Han drar på axeln, har medömkan med dig, men är generad af att känna dig. En vän jag vet: fly till din moders hjerta, fast ofta glömd hon känner dig igen. Ifrån den stund hon födde dig med smärta hon var och är din enda sanna vän.