Göteborgsposten – 18 januari 1862, sida 3

Uvarjehanda. En af Mozarts segrar. En dag uppmanade Haydn skamtande den honom besokande Mozart att skrifva en komposition, hvilken Haydn icke ögonblickligen kunde spela från bladet. Mästaren Wolfgang gick in på förslaget. Straffet för vadets förlust utsattes till supe med champagne. Mozart skyndade till en skrifbordet. Knappast voro fem minuter förtlutna, så öfverräckte Mozart sin vän musikstycket, troende dock att Haydn ej förmådde spela detsamma. Förundrad öfver den till utseendet ytterst lätta kompositionen, satte sig Haydn till instrumentet och började spela, men var ej kommen till hälften förrän han plötsligt utropade: Hvad skall detta betyda, Mozart? Ni låter mig löpa med båda händerna å yttersta ändarne af pianot och begär att jag samtidigt skall anslå en tangent i midten deraf; det är omöjligt, denna uppgift kan ingen lösa. Förarged sprang han upp. Genast intog Mozart den lemnade platsen, genomlopp hastigt den lätta inledningen, och då han kom till det af Haydn outförbart trodda stället, nemligen i midten, slog ban, under det båda händerna genomflögo nedra och öfra ändarne af pianot, sin långa näsa på den ton han utsatt. Med ett homeriskt skratt förklarade sig Haydn öfvervunnen. Haydn gaf supen och Mozart tackade, mähanda för första och enda gången, icke smllets makt, utan — sin långa näsa för segern. Gästfrihet. På en resa kom v. Hartmansdorff till en vän och blef af honom qvarbjuden. Då han lagt sig hörde han huru värdinnan gaf sin man en sparlakanslexa för det kan bjudit v. H. qvar. Slutligen blef hon så otidig, att mannen utbrast: 5gjorde jag rätt så skulle jag piska upp dig; bara inte den främmande hörde det. v. H. bultade då i väggan, sägande: ,Åh, kors kära bror, genera dig inte för mig. Då Gustaf den 4:de Adolf kom till Åland, utropade han vid nedstigandet på landtbryggan till de kringstående generalerna: ,Hvem har betallt reträtten ). Det har Ryssa gjordt, svarade en enfaldig landtvärnskarl, som postade på stället. Musikaliskt. En person fick till granne på amfiteatern en obekant herre, som under pjesen iueligen småtrallade efter hvarje aria som sjöngs på scenen. Störd af grannens gnolande stampade den förre slutligen häftigt i golfvet. På tillfrågan af sin musikaliske granne, hvad som var åfärde, svarades: Jag förargar mig öfver att ej den sakram. Osann kan tiga, så att jag ostörd må så höra min herres sång. Tankekorn. En sol är tillräcklig för att värma och upplysa jorden, och en förhoppning är nog för att uppmuntra själen. — Håll dig till det sköna! Af det sköna lefver det goda i menniskan och deraf dess helsa. — Hela hemligheten att förlanga sitt lif består deruti, att icke törkorta det. — Lyckligtvis kan menniskan endast fatta en viss grad af lycka, hvad derutöfver är antingen förnekar bon eller visar sig likgiltig för. — Frivilligt beroende är det skönaste tillstånd, och huru skulle det kunna vara möjligt, utan kärlek. — Kärleken kan ursäkta allt, endast icke låghet, detta dödar kärleken,