Göteborgsposten – 18 januari 1862, sida 2

att utgjuta några tårar. Swåningom blef jag litet lugnare, och jag beslöt gå ner efter en bok. Jag ville skaffa mig en fridfull, lugn, religiös bok, som skulle stilla mitt upprörda sinne såsom ett andligt opiat och rycka mig ur eländets afgrund, hvari jag sjunkit. Hvilken annan vän ägde jag i verlden än den Store Fadren ofvan osa alla! Då jag öppnade dörren, tyckte jag att jag hörde att någon smög sig genom korridoren. Jag höll andedrägten tillbaka för att lyssna och dolde ljuset med min hand. Jag hade icke misstagit mig; smygande steg togos öfver det knarrande golfvet bort mot master Georgs rum. Men deruti låg ju icke något, som kunde oroa mig. Det kunde ju vara den enklaste sak i verlden, som föranlät någon att gå dit vid midnatt; hvarföre skulle det då väcka misstankar och fruktan hos mig? och hvarföre skulle jag känna den oemotståndliga böjelsen att gå åt det håll, hvarifrån ljudet kom? Jag visste knappast hvad jag väntade att finna; men någonting mäktigara än jag sjelf tycktes drifva mig att upptäcka någonting förfärligt, och efter att ha satt ljusstaken på golfvet, smög jag med ljudlösa steg genom korridoren i yttersta själsspånning. Master Georg sof i ett rum vid ändan af lönntrappskorridoren, som gick vinkelrät mot den korridor, bvarvid mitt rum låg, Min dörr låg