Göteborgsposten – 18 januari 1862, sida 2

sina egna folk, utan äfven Nordens alla tre folk och hvilkas ord hafva så mycket större värde, som det stå eniga folk bakom dem. Cand. Waage utbragte en skål för Danmark och för enighet inom dess folk; ty endast derigenom kan det bevara sin frihet. Han jemförde de små folkens lif med det borgerliga dramat, i motsats till riddarspelet hos de stora; iderna framträda helst i det rörliga lifvet, men det stilla lifvet hade likväl frambragt många stora män i Danmark. Cand. Ploug påminte om, att det visserligen mellan de 3 nordiska länderna fanns stora olikheter, men aldrig större, än att den gemensamma grundprägeln kan igenkännas, och alltid så, att det ena folket och landet utgör öfvergångsleden mellan de båda andra. Han föreslog nu en skål för Sverige och Norge. Mag. Fries tackade för denna och beklagade, att vi endast äro föga bekanta i utlandet. I Frankrike förvexlar man Sverige med Schweiz, ja, man har tillochmed en gång tagit några svenskar för siamesare, då man deremot straxt är känd, när man angifver sig vara från Lappland. Det bästa medlet att vinna utlandets aktning är, att alla tre rikena — eller 4; ty bvarje svensk tager helst Finland med — förena sig. Slå vi tillsammans alla våra stora män, skola vi få en skatt tå stor, att endast få länder ha större. Talaren ville, alldenstund man alltid häftar lycka vid en tyrväpling, utbringa en skål för den nordiska fyrväplingen. Åtskilliga tal följde nu, af hvilka må nämnas ett af minister Lehmann för de svenska statsmän, som äro så väl bekanta med de danska förhållandena och eå välsinnade mot Danmark (han nämnde särskildt Manderström, Hamilton, Platen och Wachtmeister); och ett af pastor V. Schöler för Göteborg, Nordens medelpunkt, Gustaf Adolfs stad, de första skandinaviska mötenas samlingsplats. Efter ett jublande lefve för Nordens onbet skiljdes deltagarne i festen vid midnatt. Under festen ingick en telegrafisk helsning från de till festens firande samlade bröderna i Kristiania. Utländska pressen om Sverige-Norse. Journal de Franefort, som mycket sysvelsätter sig med våra förhållanden, har äfven en korrespondens från Stockholm rörande norska ministerkrisen, hvaraf man finner, att det verkställda ministerskiftet icke skall ha väckt någon tillfredsställelse i Sverige. Oaktadt det fullkomligt oriktiga i denna uppfattning, vilja vi dock meddela nämnda bref, som är af denna lydelse: Det kostade Carl XV mycket besvär, att få en ny minister bildad i Kristiania, utau att det dock lyckades honom att bland de nya elementerna fiuna politiska kapaciteter, hvilka ville bära ansvaret för en revision af personaluuionen, som man här ifrigt fordrar, derföre att det i Stockholm endast finnes en isigt om utt den öfverenskommelse, som Bernadotte ingick 1815, på ett högst skadligt sätt förenar Sverige och Norge med hvarandra. Resultaterna af konungens resa till Kristiania utgöra icke längre någon hemlighet, och man vill med bestämdhet veta, att de ministrar, som konungen nyligen ntnämnt, endast velat mottaga sina porttöljer med det uttryckliga och en gäng för alla faställda villkoret, att unionsakten upprätthålles i alla sina förra bestämmelser, och att den protest som de norska statsråden inlade mot riksdagens beslut under sista sessionen, hvarken återtages eller förändras, utan till sin redaktion och sina uttryck fortfar att vara sådan, som den i den fordna norska ministtrens namn offcielt öfverlemnades till svenska regeringen af det permanenta statsrådet i Stockholm. De steg, konungen tog hos de högsta embetsmännen i Kristiania, hade ej kunnat i det ringaste förändra den afgångna ministerens beslut eller inverka på den nyas Då en stark spänning sålunda fortfarande råder mellan de båda folk, som man i utlandet, om än icke med synnerligt skäl, fortfar att anse för skandinaviska bröder, motser man här med bekymmer den svenska riksdagens och det norska storthingets sammanträde, som författningsenligt skall under innevarande år ega rum i de båda hufvudstäderna. Man kan också rodan nu förutse, att det från båda sidorna skall höras häftiga och lidelsefulla uttalanden i enlighet med den olika ståndpunkt, på hvilken de norska och svenska representanterna ställa sig. — Jag har redan i mina förra meddelanden fästat er uppmärksamhet vid det varma intresse, som vår konung alltifrån sin barndom hyst för militäryrket; hölls icke denna kanske något för långt drifna ifver i tygel — OO RK KO OO RKO ROKU O O-ROUO OO IE ORROO